Lite mer om Ahlin och Luther – och om orden i det sekulära

18/7 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , , ,

Det finns mer att säga om Lars Ahlin och Martin Luther (jämför bloggen 210614). Ahlin, den av Luther färgade författaren, Dora i hans Fromma mord och Luther är inte några enkla personer. Inte heller relationerna mellan dem. Och i förlängningen finns frågor om trons och teologins förhållande till det sekulära och det offentliga. Om beroende och självständighet.

Den första relationen är den mellan Ahlin och Dora. Dora, änkan som sliter med städjobb, drar in pengar till partitidningen och som går anonymt i mässan, behöver inte dela Ahlins syn på tro, människa och samhälle. Hon kan vara en stiliserad karaktär som Ahlin låter dra en skarp gräns mellan tro och politik. Med bekännelse i det fördolda som en nödvändighet.

Det finns naturligtvis inget enkelt oberoende mellan tro och politik. Då skulle ju bibeltexter som Jesaja 58 om rätt fasta och Markusevangeliets berättelse om en man med många ägodelar (”den rike ynglingen”) (10:17-31) vara betydelselösa för trons praktik i vardag och i politiken. Samtidigt finns en paradoxal befrielse med en skarp gräns. Kanske lutherskt som uttryck för att det finns självklar nåd trots kallelsens lika självklara krav.

Sedan lever Dora i sitt 1930-talssammanhang, ett svårt liv i ett fattigt Sverige med stora motsättningar. Avlägset från vår tid med dess mycket större trygghet. Men där otrygghet och ojämlikhet finns i nya former. Och med nygamla ideologiska strider och kulturella avstånd.

Den andra relationen är den mellan Ahlin och Luther. Där skulle jag, efter 1970-talets första möte, behöva återvända till Ahlin för att förstå vilken Luther han är befryndad med. För Luther är motsägelsefull. Medeltida och modern.

Luthers paradoxala ”samtidig rättfärdig och syndare” innebär att människan genom nåden är helt fri och samtidigt helt underordnad kallelsen. Men hur förhåller sig människans inre liv till hennes yttre? Luthers tvåregementslära, ursprungligen en väg att etiskt hålla samman lagens krav och evangeliets erbjudande, har ofta fått motivera en trostolkning där det kristna livet bara rör det inre medan det yttre underordnas samhällets lagar. Och där teologin samvarierar, korrelerar, med detta samhälles ideologiska föreställningar.

Luther och sena efterföljare har ibland legitimerat reaktionära rörelser. Karl Barth, den store reformerte 1900-talsteologen, förkastade den teologi som under nazitiden präglade den dominerande tyska lutherska kyrkan. Han gjorde det utifrån kritik av all korrelationsteologi, med dess rötter hos teologen Friedrich Schleiermacher och dennes reaktion på utmaningen från Immanuel Kant.

Genom Kant och Schleiermacher ”förmänskligas” teologin. Människan blir ett tydligare subjekt i relation till en gud som flyttas bort. Metafysiken, med dess bortom, viker, medan känslan, med dess hitom, växer. Människan blir myndig. En frigörande tanke med rötter hos den moderne Luther. Och så långt är allt gott och väl.

Men bortom vändningen till det mänskliga subjektet finns Ludwig Feuerbach. För denne tyske filosof var teologin, läran om Gud, bara ren antropologi, en lära om människan och en reflex av hennes villkor: ”Människan är vad hon äter”. Barth förstod Feuerbach på djupet i den essä som inleder en sen engelsk utgåva av dennes Kristendomens väsen (från 1841). Men där Barth till slut tar avstånd från det som han såg som en antites till kristen tro. Förståelse som föder avstånd. Dialektisk teologi.

Barth och hans ortodoxi förkunnar i det offentliga. Han stod politiskt till vänster utan att på ett enkelt sätt hänföra denna position till tro och teologi.

Barth ligger alltså långt från Doras tal om bekännelse i det fördolda. Och i det tyska 1930-talet fanns också Bekännelsekyrkan. Med prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer som en central gestalt.

Sedan har Barths ortodoxi sina problem. Någon har sagt att hans teologi är en monolog i himlen med proklamationer som enbart förstås av de redan initierade. Frimodighet behöver ord som kan förmedlas i det sekulära. Även om tystnad och det språklösa har sina platser.

Ibland sägs att ordreligionens tid snart är förbi: Där kognitiv tro på uppenbarade sanningar helt ersätts av emotionellt baserad tillit till naturens sanningar. Känslan blir alltmer viktigare än förnuftet. Och naturen ersätter uppenbarelsen. Låt vara med kvarvarande inslag av liturgi, annan gemenskap och vissa vardagliga praktiker.

Men visst behövs ord, med förnuft och känsla, av uppenbarelse och natur. Där orden och berättelserna ger hopp, mening och livsmod, från Den som Är och ut mot det sekulära. Och som en klangbotten för denna rörelse inifrån och ut, just som en vardaglig praktik, erbjuds den tidiga kyrkans Jesusbön: ”Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare.” Ord för syndiga och myndiga. De samtidigt rättfärdiga