Bo Nylund, religionsvetare och hedersdoktor vid Uppsala Teologiska fakultet, samt mångårig aktivist inom Förbundet Kristen humanism, har i detta föredrag gett sina tankar om vad en kristen humanism kan vara.

Kluven ateism och vågsam tro

År 1882 utgav Friedrich Nietsche en bok, i svensk översättning Den glada vetenskapen. Det är i den han förkunnar att Gud är död. Människan är härmed fri att lämna ”den kristna slavmoralen” och sträva mot en högre moral , den utopiska ”övermänniskans”. Meddelandet om Guds död ekade ut över Europa i många decennier och ger fortfarande återklang. Många har förfasat sig sig medan andra upplevt den som en stolt deklaration av människans frihet. Prometeus har besegrat Zeus och människan är själv i besittning av den gudomliga elden. Vi behöver inte längre göra oss mindre än vi är genom att huka under någon gudomlig allhärskare.

Humanisten och existentialisten Jean Paul Sartre hörde till de många tänkare som hade lyssnat till Nietsche. I ett av sina teaterstycken från tidigt 50-tal låter han en rollfigur uttrycka sin ateism: ” Gud finns inte. Således måste vi människor göra det som Gud skulle ha gjort om han hade funnits.”

Man kan naturligtvis undra om Sartre just här framstår som en helt autentisk ateist. Han behövde i varje fall använda en gudsföreställning som ledstjärna för den människa som nu valt att ta på sig hela ansvaret för sitt liv. Att ansvar och frihet förutsätter varandra är en central tanke i hela hans humanistiska filosofi – liksom i all humanism värd sitt namn.

Sartre bejakar värden som är fogade till en kristen föreställning om Gud men tycks mena att dessa värden bäst förverkligas av den som inte litar på en Gud som garant för dem. Gudstron skulle innebära att man flyr från sitt ansvar som människa.

Sartres ateist kan möjligen beskrivas som aningen kluven. En liknande, något tvekande ateism framträder också sedan några år i många lärda samtal i Europa. Det finns en oro över konsekvenserna av att helt överge ”den stora berättelse” som traderats och tolkats av judiska rabbiner och den kristna kyrkan under millennier. Förlorar vi på ett farligt sätt grundläggande existentiella, etiska och kulturella värden när en på sina håll aggressiv sekularism motar bort kristendomen från det offentliga rummet?

Dialogen år 2004 mellan dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger (således den nyss avgångne påven Benedikt XVI ) och filosofen Jürgen Habermas har väckt uppmärksamhet i särskilt det kontinentala Europa. Den är lätt tillgänglig för svenska läsare genom Ulf Jonssons bok ”Habermas, påven och tron (Artos & Norma 2009). De båda tänkarna, filosofen och teologen, kom varandra intellektuellt nära. De förstod varandra. Men Habermas kunde inte dela påvens tro. Här markerar han en klar gräns. Den omöjliggjorde dock inte en slitstark intellektuell vänskap mellan dem. Både påven och Habermas uttrycker samma oro för de faktiska följderna av ”Guds död” i de västerländska samhällena. Är denna oro välgrundad? Är en kristen gudstro nödvändig i kampen för vår civilisations väl?

Svaret på den frågan bör övervägas noga. Det finns moraliska hjältar och helgonlika människor men de är förmodligen lika ovanliga bland kristna som bland icke-troende. Den litauisk-brittiske filosofen Isaiah Berlin har reflekterat över det faktum att inemot

100.000 judar räddades undan naziregimens mordorgier i av nazisterna ockuperade länder genom enskilda personer som gömde dem. Den tidens flyktinggömmare tog oerhörda risker. De riskerade dödsstraff, i varje fall i nazibehärskade områden av Central- och Östeuropa. Ingen politisk, religiös eller icke-religiös grupp har i efterhand kunnat ta åt sig äran av att just den skulle äga större andel av dessa hjältar än någon annan. Ingen ideologiskt definierad grupp är överrepresenterad. Det enda gemensamma för dessa flyktinggömmare tycks vara att de kom från miljöer där hjälpsamhet var en starkt betonad dygd. Någon skulle kanske hävda att dessa män och kvinnor också vuxit upp på gammal kristen mark och räkna dem kristendomen till godo. Ett sådant samband kan säkert finnas. Men å andra sidan var förmodligen flertalet av dem som jagade judarna och verkställde Förintelsen både döpta och konfirmerade de också. Troligen kände de till både den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Att med något slags statistisk metod påvisa kristendomens moraliska överlägsenhet eller nödvändighet är oerhört svårt. ”Kristendom” är ett mångtydigt ord om man avser denna religion som historiskt fenomen.

När människan framträder som enskild person, ställd i en svår moralisk valsituation, tycks det finnas en inre potential för medmänsklighet som är starkare än ideologiska lojaliteter och kan förmå människor att ta de största risker för egen del. När vi människor bara utgör del av ett kollektivt opinionsbrus är det personliga ansvaret på trygg distans. Går vi upp i rollen som företrädare för institutionell makt löper vi att i värsta fall risk att bli livsfarliga.

Det finns emellertid en ”vardagsgodhet” som är förutsättning för människors möjlighet att överhuvudtaget leva. Denna godhet finns i ganska rikt mått. Den består av en naturlig vänlighet, en normal ömsesidig tillit och hjälpsamhet (om den inte kostar för mycket) och en artighet som uttrycker tillbörlig respekt för den andre, inklusive främlingen. Här handlar det om syret i själva livsluften. Denna relativa godhet är inte heroisk men den är troligen en nödvändig förutsättning för att hjältar i kritiska ögonblick kan träda fram för att rädda människan från människan. Vardagsgodheten upprätthålls genom att utövas. Den är också -liksom de moraliska hjältedåden – förmodligen ganska oberoende av politiska, filosofiska eller religiösa preferenser. Dock kan den allvarligt försvagas under trycket av hårdnande konflikter som utlöser rädslor.

Tecken på sådana hot finns även i Sverige. Vi kan se en gränslöshet och en omåttlighet som i sak handlar om flykt undan ansvar. I nutidens komplicerade maktstrukturer och byråkratier är ansvaret delat på så många att den enskilda personen riskerar glömma sitt eget. Ansvaret förläggs till någon annan del i systemet där man heller inte vill veta av det.

Det uppstår ett slags amoraliskt kaos som försämrar vår gemensamma livsluft. Ett exempel från det nutida Sverige:

Dementa, multisjuka åldringar från utomeuropeiska länder som inte klarar sig en enda timme utan tillsyn av trofasta barn och barnbarn, oftast svenska medborgare, utvisas (med förbud att resa tillbaka hit) till länder där de inte har något om helst socialt nätverk och som inte i någon rimlig mening är deras hemland längre. I ett fall helt nyligen tvingades myndigheten att avbryta och senarelägga transporten av en dödssjuk gammal kvinna, därför att ingen läkare på dessa villkor ville ställa upp som hennes livvakt under själva flygresan.

Den svenska statens företrädare uttalar: ”Det finns inget lagrum för att ge henne rätt till uppehållstillstånd. Därför skall hon utvisas från Sverige.”

I ett sådant fall har den mänskliga värdighetens ytterst gräns överskridits utan att någon anser sig ha något ansvar för det som sker. Regeringens företrädare undviker nogsamt att ” kommentera det enskilda fallet.” Ansvaret göms i ett tomt lagrum dit ingen anser sig ha tillträde.

En av mina tidigare studenter, teknolog och i religiösa frågor agnostiker, kommenterade fallet med några få ord: ”Ja, men så här blir det när ett samhälle urlakas på all helighet. Det värsta är att vi vänjer oss vid det”.

Det finns andra farliga tecken i tiden: När människor vill göra andra illa väljer somliga att gömma sig i anonymitet. ”Näthatarna” är kanske de mest obscena exemplen i nutiden. Andra väljer en rakt motsatt väg och vill definitivt inte vara anonyma. De väljer i stället att kränka människor i namn av ett högre värde. Konstnären Lars Vilks exponerar nidbilder som skall föreställa profeten Muhammed och ökar därmed hatet i världen – i den konstnärliga frihetens namn. Elisabeth Olsson Wallin förnedrar i sitt senaste kollage offentliga personer med hänvisning till samma omistliga frihet. Ordets och konstens frihet måste ha en sakrosankt ställning i ett demokratiskt samhälle. Men väljer man bort sitt personliga ansvar för medmänniskan och brukar sin frihet för att kränka henne, förnedrar man samtidigt både det högre värde man åberopar – och sig själv. Vår gemensamma livsluft blir skämd. Mönstret har en obehaglig inre likhet med historiens illgärningar i Guds eller den rena lärans höga namn eller för den delen i ”hederns” och ”ärans”.

(Med allt detta i minne är det absolut nödvändigt att Lars Vilks har ett fullgott skydd. Om just han drabbades av en ursinnig hämnare, skulle alltför många onda andar släppas lösa. Han har på ett besynnerligt men framgångsrikt sätt gjort sig till en ytterst viktig person.)

Nietsches övermänniska var en stor dröm. Den handlar om människan som inte behöver någon föreskriven moral och inte böjer sig under någon Herre och Gud. Fri från dessa pålagor manifesterar övermänniskan sin ädla storhet genom att fullt ut vara sin egen suverän. Han är jätten som inte kan mätas med vanligt folks dvärgamått – människan ovanför ont och gott. Denna varelse framträder aldrig i den faktiska världen och det trodde kanske inte heller Nietsche. Den är en romantisk utopi som kraschlandar i verkligheten i likhet med så många andra utopier. Men den har utövat fascination och flera monstruösa potentater och massmördare i 1900-talets historia har av stora grupper hyllats som inkarnationer av övermänniskan.

Om man överhuvudtaget skall använda ordet övermänskligt kan det få vara om det som sker när en människan finner att hon måste offra allt sitt eget – och sig själv -för den mänskliga värdighetens skull. Det sker under tvivel och tvekan och i full vetskap om att allt ändå kan misslyckas. Raoul Wallenbergs utförde sitt verk i Budapest 1944 mot alla odds och i full medvetenhet om riskerna. Alla som försökte rädda förföljda medmänniskor överlevde inte försöket; ej heller alla man försökte rädda. Ändå fanns de som tog det avgörande steget. Människan lyder här något som är större än hon själv, böjer sig under något som kan få uttryckas med ordet heligt. Denna ”underkastelse” är inte exklusivt kristen eller religiös. Den som handlar enligt det högre imperativet kanske inte alls vill relatera det till religion överhuvudtaget och det behövs ju heller inte.

Däremot har religion – inte minst den kristna traditionens – alltid fokuserat på att en människas nederlag kan vara en seger för värden som betyder allra mest för våra liv. Att hävda dessa värden har många gånger kostat ett högt pris, några valde att betala det. Vi brukar förstå det först en tid efteråt. Hjältar brukar inte hyllas i den tid då de betalar för oss. Först efteråt vågar man göra det.

Strängt taget är det denna människans inre kamp som är temat för de kristna kyrkorna under denna tid av året – passionstiden. Man följer en förlorares väg till sitt stora nederlag efter några få års verksamhet i det dåtida Palestina. Ty som ett nederlag har det säkert uppfattats av den tidens myndigheter och allmänhet. Thomas av Aquino skriver i sitt 1200-tal om den korsfäste: ”Han ägde i den stunden inte längre tron eller hoppet, blott kärleken.”

Detta var ett av historiens många tragiska slut.

Det som sedan hände enligt de nytestamenliga skrifterna, det vill säga en helt ny början, uppståndelsen, kan aldrig säkert beläggas av någon historieforskning. Det handlar om en tro utan vetenskapliga säkringar, något som i och för sig gäller många existentiella val, religiösa såväl som sekulära. Överhuvudtaget kan de grundläggande humanistiska värdena aldrig härledas ur den faktavärld som vetenskapen så framgångsrikt kartlägger. De kommer ur inre källor, som dock är starka nog att reellt påverka samma faktavärld.

Kyrkan är en grupp som försöker läsa Jesusberättelsen ”med påskglasögon”. Jag lånar metaforen av den eftersinnande och kloke gamle Uppsalaprästen och terapeuten Gunnar Sundin som förra året utkom med en tänkvärd liten bok, Läs Bibeln med påskglasögon!

En kyrka som med bevarad realistisk människosyn (ej sentimental och ”snällistisk” som den ofta frestas till) envist hävdar hur det totala nederlaget ur ett annat perspektiv kan vara en avgörande seger, blir aldrig irrelevant. Den vågsamma påsktron förblir en oersättlig tillgång i kampen för människans väl. Detsamma gäller ansvarsfulla kluvna ateister och alla människor av god vilja, liksom de kända och de ännu flera okända hjältarna.

Bo Nylund

Kristen humanism Uppland