Uttalande om den svenska asylpolitiken

20/11 2004

Ämnen:

Uppsala den 20 november 2004

Till Sveriges regering.

Uttalande om den svenska asylpolitiken

Flera tusen människor – en stor del av dem barn – lever i vårt land under helt ovärdiga förhållanden. Det handlar om de ”gömda” flyktingarna. Åtskilliga av dem bryts ner psykiskt eller fysiskt. Många riskerar att aldrig återkomma till hälsa. Barn som under lång tid andats in föräldrarnas ångest och förtvivlan och är berövade de sociala stimulanser som förskola, dagis och skola ger, lever i den kanske allra svåraste riskzonen.

Samtidigt har Sverige en asyllagstiftning som formellt sett uppfyller rättssäkerhetens, humanitetens och solidaritetens krav. Vår utlänningslag har inte undergått några radikala förändringar under de senaste femton åren. Ett undantag är den reducering av möjligheten till uppehållstillstånd av anknytningsskäl som bestämdes på 90-talet. Den har framför allt lett till tragedier för åldriga föräldrar vars barn har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige och som vill tillbringa sina sista levnadsår hos dem. De tvingas i stor utsträckning tillbaka till hemlandet även om de är sjuka och saknar alla anhöriga där.

När det gäller tillämpningen av utlänningslagen har det emellertid generellt inträffat en dramatisk förändring, särskilt tydlig under de tre senaste åren. Den möjlighet som lagen ger migrationsmyndigheterna att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl används alltmer sällan. Innebörden i begreppet ”humanitära skäl” har reducerats och håller nu på att röra sig ner mot nollpunkten. I avslagsbesluten från Migrationsverket eller Utlänningsnämnden framgår uttryckligen att myndigheten känner till sin möjlighet att fatta ett positivt beslut på humanitär grund. Man garderar emellertid sitt negativa beslutet genom att omedelbart tillägga: ”Enligt nu gällande praxis får du inte uppehållstillstånd av humanitära skäl.” Detta begrepp, praxis, saknar transparens; det är inte definierat. De politiskt ansvariga instanserna, Riksdag och Regering, har hittills inte heller tagit något tydligt ansvar för den drastiska urholkning av asylrätten som därmed de facto skett i Sverige.

Det finns också ett motsägelsefullt drag i den svenska statens bedömning av en rad länder från vilka människor flyr och söker en fristad i vårt land. I UD:s rapporter och landanalyser framgår att de mänskliga rättigheterna kränks svårt i flera av dessa länder och man påkallar fortsatt kritisk uppmärksamhet på dem. De vidrigheter som begås i sådana länder, särskilt mot kvinnor som inte har någon reell möjlighet att få brotten lagförda, betonas mer än någonsin förr. De svenska migrationsmyndigheterna meddelar däremot i sina negativa beslut den asylsökande att med förtroende vända sig till polis och domstolar i samma länder. Den nuvarande svenska hanteringen har bland annat av detta skäl fått upprepade anmärkningar av FN:s organ för flyktingsfrågor, UNHCR.

Förutom de tragedier som dagligen utspelar sig bland flyktingar som avvisas eller desperat söker rädda sig undan verkställandet av utvisningen, utsätts härmed också vår kultur och vårt samhällsklimat för stora risker. I den offentliga retoriken för Sverige en ”human, rättssäker och solidarisk” asylpolitik. För dem som lär känna verkligheten på fältet har detta språk inte mycket markkontakt i dag. Det lever sitt eget abstrakta liv och vilseleder människor i vårt land – troligen även många av de politiskt ansvariga. De ord som skall uttrycka grundläggande etiska värden – humanitet, rättssäkerhet och solidaritet – måste väsentligen betyda detsamma på alla nivåer i samhället. I annat fall hotar den humanistiska kultur som Sverige vill bekänna sig till att spricka sönder. Tilliten till ett gemensamt språk i denna djupare bemärkelse är helt nödvändig för en samhällelig etik värd namnet.

Den nuvarande situationen är således alarmerande. Eftervärldens dom över det som nu pågår i vårt land (och många andra länder) när det gäller behandlingen av de asylsökande kan bli mycket hård – i varje fall om humanistisk kultur och respekt för människans värdighet och rätt förblir levande verklighet i den framtid vi nu är på väg in i.

Vi vädjar till Sveriges regering om

att fastställa tydliga och etiskt rimliga direktiv med avseende på den praxis som skall tillämpas i de fall där humanitära skäl åberopas i en ansökan,

att de många flyktingar, som funnits i Sverige i mer än 18 månader och har humanitära skäl som på mycket oklara grunder förklarats otillräckliga av myndigheterna, skyndsamt skall få sin sak omprövad sedan tydliga och enligt allmän rättskänsla rimliga direktiv blivit fastlagda,

att kvinnor som flytt undan förtryck i samhällen med grymma patriarkaliska sedvänjor och ålderdomliga rättssystem skall ha rätt till fristad i Sverige,

att den länderkunskap som finns både inom utrikesförvaltningen och inom internationellt verksamma folkrörelser och kyrkor skall beaktas långt mer än vad som nu är fallet vid handläggningen av asylärenden,

att FN:s konvention om barns mänskliga rättigheter skall ges större tyngd än nu i asylärenden som rör barn och

att inte avskaffa rätten för asylsökande att inlämna ny ansökan till Utlänningsnämnden så länge som den nya formen och instansordningen för överprövning av Migrationsverkets beslut inte blivit fastställda av Riksdagen och Regeringen.

Styrelsen för KHS, Förbundet för Kristen Humanism och Samhällssyn

Lisa Tegby, Bo Nylund

Styrelsen för KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige

Lina Måndröm, Elin Engström