2/11 2009 av Anders Hagman

På Magasin 3, Stockholms konsthall, visas just nu två videoinstallationer av den Londonbaserade israeliska konstnären Smadar Dreyfus. Verket Mother´s Day utgör ett enastående stycke socialt engagerad konst med knivskarpt fokus och lång efterklang.

Bakgrunden är de av Israel ockuperade Golanhöjderna och de syriska druser som valde att stanna kvar på den ockuperade, israelsiska sidan. De har i 40 år levt isolerade från sina släktingar och familjer på den syriska sidan. Den drusiska befolkningen är helt avskuren och har varken telefoner eller postgång. De har utvecklat ett sätt att kommunicera över gränsen med megafoner – en metod som används allt mindre i takt med att nya sociala medier som internet sprids, men det förekommer ännu vid större högtider när släktingarna vill uppleva den fysiska närheten av varandra. Ett särskilt gränsavsnitt där detta äger rum, över en dalgång, kallas Shouting Hill. Ett av dessa tillfällen är Mors dag.

Till bilden hör också att unga druser, genom ett avtal med Israel, tillåts att resa till Damaskus för att studera på Syriska stipendier. De kan dock inte korsa gränsen under de tio månader studieåret pågår. På mors dag kommer de åkande till den Syriska sidan av gränsen för att via ett högtalarsystem kommunicera med sina mödrar på den ockuperade, Israeliska sidan.

Smadar Dreyfus reproducerar delar av den gripande kommunikation som uppstår när barn och mödrar försöker finna varandra genom att ropa över dalen på mors dag. Hon gör det genom att varva röster i mörker med tystnad till bilder. De arabiska rösterna textas på en filmduk, men texten skymtar förbi lika fragmentariskt som rösterna som ekar över dalen. Resultatet är omtumlande. Dels är det förstås ett slags dokument över separationens pris i en permanent konflikt, men det är också något mer, mycket allmängiltigare. I ett ständigt mobilpratande samhälle kan vi prata om stort och smått med varandra i det oändliga utan att någonsin behöva uttrycka något av vikt. Den andre finns ju hela tiden där. Det finns ingen känsla av att något är akut – att det är något särskilt med detta ögonblick, eller för den delen, med några ögonblick alls i den framrusande ström av distraktioner som våra liv i stor utsträckning utgör.

Men om vi bara har några få meningar på oss att prata med dem vi älskar. Om vi bara kan talas vid via megafon ett par gånger om året och allt det vi ville säga måste uttryckas i några få meningar. Då är det just det akuta i människans belägenhet som mejslas ut. Vi är ensamma. Vi behöver ses och nämnas vid namn. Vi behöver få uttrycka vår kärlek och längtan för att bli verkliga. Som den unga kvinna som återkommande ropar ur installationens mörker: I hear you mother, may you live to bury me.

Smadar Dreyfus förklarar i en intervju i utställningskatalogen att det är ett uttryck för kärlek som betyder: Må du leva länge efter mig.