Sorg över kyrka och arbetarrörelse

23/11 2009 av Anders Wesslund

I senaste numret av Ordfront Magasin (OM 5/09) skriver Daniel Suhonen om svek och sorg. Sveket gäller den svenska socialdemokratin och sorgen tillhör alla dem som hoppades, som gick samman. Han skriver om sprickan, glappet, det tvåfaldiga sveket som rör arbetarrörelsens grundläggande löften: att försvara vanliga människors rätt till ett bra liv samt att vi, den samhälliga gemenskapen, ska ha råd med vanliga människor. Så byggdes en stat, ett folkhem där möjligheten till skolgång och utbildning och god sjukvård blev möjlig inte bara för överklassen. Så byggdes värn kring det gemensamma, det offentliga mot marknaden.

”Man kan kalla denna sorg för folkhemsnostalgi, men jag tror inte den kan förenklas till nostalgi. För det den politiskt sorgsna sörjer är framtiden”, forsätter Suhonen. Det handlar om uppgivenheten inom rörelsen, om avsaknaden av hopp. ”I ett Sverige som aldrig varit rikare upplever människor att framtiden är osäker. Vi till vänster verkar inte längre tro att vi kan göra världen bättre”.

Suhonen menar att arbetarrörelsens uppgift har varit inställd på människovärde till varje pris., men idag talar rörelsen falskt. Vidare talar hon om nödvändigheten att benämna sveket och att sörja för att kunna gå vidare, d v s återfå hoppet, kraften att göra motstånd att bygga det goda. ”Men hur gör man som individ med känslor som är kollektiva? Inga kyrkor håller öppna för de politiskt sörjande, inga ledare sätter ord på erfarenheten.” Och jag känner att Suhonen träffar rätt. Och han träffar mig. Som tillhörande en vänster och en kyrka. För inte heller kristna till vänster hittar kyrkor öppna för vår sorg, inga ledare formulerar vår erfarenhet.