8/3 2010

Om Gud inte finns, då är ju allt tillåtet!

Påståendet andas en viss desperation. Det dyker upp då och då. Kanske också med ”lagen” eller ”människovärdet” istället för Gud.

Albert Camus gav sig in på frågan i sin långessä Människans revolt (eller kanske Den revolterande människan – L’homme révolté). I en passage ger han sig i kast med föreställningen att om Gud inte finns, så är allt tillåtet. Dostojevskis Ivan Karamazov blir den hos Camus som får utrycka denna tankegång och den förtvivlan som tycks vidhäfta densamma. Den som driver föreställningen till sin spets är Nietzsche. Vi är fortfarande hos Camus som pekar på hur ”om Gud inte finns så är allt tillåtet” blir till ett ”om Gud inte finns så är inget tillåtet”, hos Nietzsche. Nietzsche inser att Gud är den som gör saker otillåtna men också tillåtna. Och den Guden har dödats av vår kultur enligt Nietzsche.

Det verkar som att vi fortfarande är fast i rädslan för att allt skulle vara tillåtet. Vare sig vi tror på Gud eller inte. Men är det inte mycket värre att inget skulle vara tillåtet? Kan vi leva med en Gud som varken tillåter eller förbjuder?

Om vi kunde det skulle vi få leva med en Gud som möter oss ansikte mot ansikte. Och vi skulle få en Gud som vi inte bara kunde dansa inför, som i Nietzsches vision, utan som dansade tillsammans med oss.