17/3 2010 av Anders Wesslund

Lördag kväll. Schlagerfestivalfinal.

Sandi Thoms suggestiva låt Oh, I wish a was punk rocker streamas ut från fjortonårige sonens Spotifylista. Spotify är den nätbaserade tjänsten som gör att man på kommersiellt vis kan lyssna på populärmusiken på Internet utan att olagligt ladda ner den.

“… Oh, I wish a was a punk rocker with flowers in my hair. In 77 and 69 revolution was in the air. I was born to late to a world that doesn´t care. Oh, I wish …” fortsätter Sandi att sjunga. Låten fastnar, vad är det hon sjunger om? Hon önskar att hon vore född i sina föräldrars tidsepok: “…when music really mattered and when radio was king. When accountants didnt have control and the media couldnt buy your soul, and computers were still scary and we did not know everything, when ignorance could still be bliss and the only way to stay in touch was a letter in the mail. Oh I wish …”

Sandi beskriver en mental ockupation under nuvarande tidsepok och längtar efter en väg ut ur den. Nostalgiskt längtar hon tillbaka. Jag rycks med. I Uppsala missionsförsamlings månadsblad 1/10 skriver Bernt Jonsson hur den tyske marxisten Ernst Bloch hävdar att det var kristendomen som förde in hoppet i världen. Hoppet som vägen framåt.

Schlagerfestivalen strömmar nu ut som ljudmatta här hemma. Ändå, jag vill tro att både jag och min som fångat upp nåt av vad Sandi längtar efter; befrielsen ur denna tids ignorans. Jag fortsätter spela grabbens Spotifylista istället; mellan reklaminslagen finns motståndet. Och hoppet?