22/3 2010 av Hilda Lind

Jerusalem, den heliga staden, tycks vara en enda stor byggarbetsplats. Stora byggkranar, ett ändlöst och högljutt borrande i marken, omdirigerad trafik och avstängda gator, inhägnade markområden, damm och åter damm. Och så de ständiga frågorna – vad är det som pågår? Som tillfällig besökare möts man påtagligt av denna faktiska byggarbetsplats.

Sedan flera år håller man på med ett spårvägsbygge rakt genom hela staden, ett jätteprojekt som hunnit avveckla flera kontraktörer och vars invigning ständigt skjuts upp. Jaffaporten in till gamla staden är just nu svårforcerad på grund av stora byggen runt porten.  Det tycks som stadens myndigheter vill modernisera runt Jaffaporten och förlänga det exklusiva affärsområdet Mamilla in i de arabiska basarerna i gamla staden.

De senaste dagarna har det hettat till. Att avisera planerna att bygga ytterligare 1 600 bostäder för ultraortodoxa judar i östra Jerusalem trappar upp motsättningarna mellan israeler och palestinier.

Runt omkring Jerusalem byggs också för fullt. Bosättningarna med sina karaktäristiska röda tegeltak blir större och större.

Vem får bygga var och när? Nya frågor föds men knappast några goda svar.

Vad sker med människor när somliga får order om att riva sina hus för att andra ska kunna bygga nytt? Vad sker med människor när den ena gruppen ständigt talar om säkerhet, att murar och byggen är till för att öka säkerheten för det egna folket och den andra gruppen samtidigt talar om rättvisa som det man framför allt kräver för sitt folk, rättvisa också när det gäller att bygga hus.

Husbygge påverkar människor. Ingen förblir oberörd. Husbygge hör ihop med människobygge.