29/9 2010 av Ulrika Svalfors

Häromdagen hörde jag en kvinna av utländsk påbrå, men med lång tid i Sverige, beskriva hur hon upplevt vårt land som ett vänligt land. Hon kunde inte påminna sig någon gång som hon känt sig hotad på grund av sin hudfärg. Denna insikt fick hon dagen efter valdagen då hon skulle gå hem från ett möte sent på kvällen.

Plötsligt kände hon sig rädd. Och det var en ny känsla.

Plötsligt kände hon sig rädd. Jag tänkte – hur många fler känner sig rädda efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen? Hur många har fått sin grundkänsla ändrad från trygghet till rädsla?
Det är svårt att inte skämmas som svensk. Och skam kan ibland vara bra. Det är som om vi vaknat upp och insett vad vi gjort. Demonstrationerna avlöser varandra. Alliansen för samtal med rödgröna partier. Bara Åkesson tycks bevara hoppet om inflytande.

Människosortering kommer jag aldrig att få ihop med det kristna budskapet. Eller att graden av ”svenskhet” ska avgöra hur man behandlas. För dessa fenomen finns det andra ord. Det kristna är något mycket mer mänskligt och gudomligt än så. Tack gode Gud för det.