5/10 2010 av Anders Wesslund

Ögonblicksbilder. Spridda tankar. Är stressad, det känns av i hjärtat, strålar lite ut mot armen. Huvudvärken just värker. Sjukhusapoteket på lunchen. Det har privatiserats, jag väljer ett nytt billigare preparat än Alvedon. Receptarien försöker sälja in ett nytt sortiment av cerat mm på lite handfallen norrländska. Vi känns båda lite malplacé, lite fel där i offentligvården, den grå sjukhusbyggnadens lokaler. Det är visst så det ska vara nu för tiden. Den nya skimret tycks inte infinna sig där varken runt oss två eller de så välbekanta apotekslokalerna, denna torsdag den sista septemberdagen strax efter valet.

Utanför en vacker höstdag. Färgerna glöder i träden, i luften. Norrland. Kjell och jag ska inåt landet för hembesök. Åtta mil, sedan hem igen, till elitseriehockey ikväll. Vi män på jobbet äter pytt i panna på Folkets hus före match för fjärde gången. Vi bearbetar den gemensamma tunga insikten av att vår arbetskamrat Bosse har ALS. Blir det här sista gången?

Sverigedemokrater i riksdagen. Jag har troligen träffat en del som röstat på dem i jobbet därefter. Familjer på skuggsidan. Inga demoner, bara bortom tron och hoppet att hittillsvarande partierna har haft en lösning, gett dem en plats i det gemensamma. Som gärna lämnar över den nedersta platsen till en annan grupp. Invandrarna. Som jag också möter hos oss på BUP. Att fullständigt glasklart ta avstånd när man i offentligheten vill göra politik av tankar och känsloreaktioner – ja! Däremot nej till att demonisera väljaren.

En sista bild, tisdag- och onsdagkväll med inläsning av 1800-talets ismer tillsammans med sonen inför historieprovet: konservatism och liberalism som reaktioner på Franska revolutionen och Napoleon, socialistiska idéer som en reaktion på de senare och på den sociala misären bland arbetarbefolkningen i städerna. Parallellt kolonialism och imperialism som idéströmningar, omöjliga att frikoppla från dessa politiska idéer. Än idag lever de.