10/11 2010 av Anders Wesslund

Hörde på Obs, detta lågmälda eftertänksamma program i P1. Reportaget handlade om en skolform för fattiga barn i USA, där man förmedlade budskapet att alla kan bli något. Lyckas, nå toppen. Här levde fortfarande den amerikanska drömmen, förklarade berättaren. En liten pojke drömde om att bli USA:s förste spansktalande president såsom Martin Luther King en gång gav drömmen åt de svarta i USA.

Jag funderar på vad som är fel med den drömmen, samtidigt som jag vill låta grabben ha den kvar. Om alla kan bli allt, om drömmen slår in för alla – vem finns då kvar ”där nere” ? Nej, drömmen förutsätter att de flesta bli kvar på pinnhål under en själv – hur kan man annars själv lyckas? Budskapet i Sverige idag är mer brutalt ärligt, tänker jag. Det är inte ens meningen att alla ska lyckas.

Vad kan en kristen tanke vara, där perspektivet är omvänt? Greta Hofsten beskrev Sverige runt 1990: ”Vi befinner oss i en tid då 2/3-delssamhället växer fram. Skillnaden är att tidigare tjänade de två nedre tredjedelarna på en gemensam utveckling. Nu behöver människor i medelklassen  aktivt solidarisera sig och avstå för egen del”. Ungefär så minns jag Greta på LuKRISS-kvällen i Lund. Kristen tro är realistisk i förhållande till människans drömmar och förmåga till solidaritet. Omvändelse hör därför till den kristna vokabulären. Ett sällan använt ord i det offentliga Sverige.