8/12 2010 av Ulrika Svalfors

Årets julkalender handlar om en förvirrad familj som har köpt ett hotell på fel ställe och utan att ha en årslön på banken. Det går inte så bra med affärerna, men det finns mycket kärlek till såväl barn som grisar och natur. Även om pappan lätt går vilse när han vänder ryggen åt själva huset.

Det är verkligen en hopplös historia, och ändå så fylld av hopp. Det stämmer till eftertanke kring hoppets förutsättningar och effekter. Vad är hopp? Enligt Nationalencyklopedin är det en ”grundad tro på (och önskan om) gynnsam utveckling av visst slag” som har sina synonymer i förhoppning, förlitan, förtröstan och framtidstro.

Många tycks sakna just ett grundat hopp, en framtidstro utifrån en trovärdig bild av en bättre värld. Jag tänker inte minst på rapporter om ökad ångest hos unga tjejer. Kanske bidrar nyheterna som sväller över med till synes hopplösa berättelser. Kanske har vi glömt vad vi kan grunda hoppet i. I julkalendern tycks själva huset bära på löftet om en framtid. Så är det förmodligen sällan för oss, vana som vi är vid att ta det för givet.

För mig blir det här med hopp och kristen tro en utmaning. Vilket hopp vittnar julberättelsen om, för vem och med vilka konsekvenser? Liksom mycket annat har även innebörden i hoppet förändrats under årens lopp. Ingenting är för evigt, inte ens i de kristna sanningarna. Och ändå, för att nu bli lite pastoral en stund, ändå är tycks det vara något med den där berättelsen om stallet, herdarna och den lilla nyfödda som inte lämnar oss ifred. Jul efter jul återberättas den runt om vår jord. Är det en hoppfull berättelse? Så verkar det fungera.  Det är något med kombinationen av människans sårbarhet och gudomlig storhet som mitt i de stora berättelsernas död lockar med grund och framtid. Om än utan att de svaren blir oss givna.