30/12 2010 av Sten Högberg

Ämnen: skola politik

En av de aktuella nyheterna som flödade genom P1 i mellandagarna var uppgiften att autistiska barn hade svårt att få kompetenta lärare i skolan. En mamma beskrev hur hennes son tappade färdigheter som han lärt sig innan han började i skolan. En dag då hon skulle hämta honom fann hon honom inlåst i ett kök utan kläder på överkroppen. Hans elevassistent hade ingen aning om var han var. Ingen kunde förklara och han själv kunde inte berätta vad han hade varit med om.

Vad är det som gör att jag gång på gång får en känsla av att vi har en sjunkande kompetensnivå på våra skolor? Vi har upplevt en tid av växande kompetens där specialutbildade lärare utvecklat avancerad pedagogik för att stödja barn med inlärningssvårigheter och olika former av handikapp. Är det så att den kompetensen är på väg att spädas ut genom ekonomiseringen av skolan? Har man inte längre råd att anställa kompetenta speciallärare utan använder outbildade assistenter som får sporadisk handledning av någon expert långt borta? Eller är det så att de humanistiska idealen sakta dräneras eftersom de är svåra att evidensbasera? Är det så att Humanisternas ideal att rensa skolan från kristna värden är med och stöder en avhumanisering?

Jag har kvar djupa intryck från besöken hos SIRA-skolan i Betlehem och IM:s skolor för handikappade i Ramallah. Det jag mötte hos de palestinska lärarna fyllde mig med sådan värme. Det flödade en kärlek mellan lärare och elever på ett sätt som jag sällan ser i svenska skolor. Lärarna utstrålade både pedagogisk kompetens, självförtroende och en självklar kristet humanistisk människosyn. Hur kunde jag uppfatta det? Jo det uttalades hur viktigt det var att älska varje enskilt barn och välkomna och bekräfta varje framsteg med glädje utan att jämföra prestationer med andra. I Sverige kan detta synsätt antas vara allmängods i skolan, men jag möter en annan verklighet. I Palestina, där kristet profilerade lärare ställs mot skolkulturer med företrädesvis muslimska lärare, tycks det vara en skillnad i motiven till att bygga tillitsfulla relationer. Jag kan se den skillnaden också i Sverige. Men jag frågar mig vad som driver den skillnaden här. Hos våra lärare tycks det vara teoretiskt självklart av vikt att bygga tillitsfulla relationer, men när det kommer till genomförande, saknar många lärare kraft och resursmässigt stöd att fullfölja. Idealistiskt lagda lärare, kristna eller inte, misstänkliggörs av kollegor om de engagerar sig för mycket. Är det den avhumanisering i kulturen som underminerar den faktiska kompetens som många lärare besitter? Jag har inget svar, bara oroliga frågor.