Kroppsideal

8/2 2011 av Anders Wesslund

Ämnen:

Huvudet värker, min ganska magerlagda kropp börjar slitas, nötas ned. Det är ryggen och knäna. Jag känner av min förkylning ikväll, och ändå, jag har det ganska bra. Jag är 48, idrottar, kan röra på mig, har ett jobb som inte sliter ut min kropp på det sätt som lokalvårdarens. Varje morgon möts jag av hennes arbete, jag känner doften av nyskurade trappor i det slitna huset som hör till lasarettet, där jag tillsammans med så många har min arbetsplats. Vi hejar, byter några ord, leenden. Hon lokalvårdaren och jag, terapeuten. Hennes arbete är en grund och förutsättning för mitt. Jag tänker på det ibland.

I Ica-affärens Bonnierstyrda tidningshylla samsas hälsomagasinen. I brevlådan kommer friskvårdskulturens olika alster. Vackra kroppar ler mot mig från friska människor. Är de lyckliga egentligen bakom de retuscherade bilderna? I senaste numret av tidningen Friskis tidning (tror jag det var) kolliderar bild och text. Ännu en vacker kropp och så påannonseringen av en Göran Greider-artikel om hur klassamhället syns i våra kroppar.

Vad gör vi med alla de ideal om kroppen vi dagligen matas med? Jag är kluven inför denna kultur av kost- och friskvård, som i grunden väl ändå är sund. Friskis & Svettis är ju en verklig folkrörelse och har fått många att röra sig, att må bättre. Ändå finns där något kring individualitet och kropp, lyckoideal och budskap som tycks vara ett med tidsandan. Hur var idealen förr, hos Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader i det tidiga 1800-talet? Jag får upp 1900-talsbilder av Idlaflickor, Arne Tammer, scoutrörelse och kollektiva sundhetsideal i huvudet. Folkhemsideal. Fascistiska kroppsideal. Kommunistiska från forna sovjettiden.

I Bengt Kristensson Ugglas bok om teologen och människan Gustaf Wingren vänds begreppen upp och ned. Döden ses som nödvändig för livet. Vi dör lite dagligen, och så ska det vara. Vår död och nedslitning som förutsättning för andras liv – och tvärtom. Vetekornets teologi. Den är befriande och radikal. Den är ett fullt bejakande av kroppen, men som får oss att rikta oss till varandra och inte att förtränga eller förakta allas våra kroppar som inte når upp till idealen. Nötta, slitna och på väg att dö.