15/2 2011 av Ulrika Svalfors

I de dramatiska tiderna i norra Afrika, senast Egypten, går mina tankar till mänskliga rättigheter. Det finns något självklart i folkets rätt i rapporteringarna från demonstrationerna som jag finner hoppfullt. Det tycks som att konventionen om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och alla andra konventioner gjort skillnad. Det är helt fantastiskt när man tänker lite närmare på det.

Jag har haft anledning att sätta mig in i Kvinnokonventionen (CEDAW) och barnkonventionen (UNCRC) på senare tid. Det är oerhört intressant. Men det finns en sak som skaver. I konventionen för mänskliga rättigheter och barnkonventionen finns religionsfriheten inskriven tillsammans med andra väsentliga rättigheter. Läser man akademisk litteratur som bearbetar konventionerna ur olika perspektiv slås man av en sak. Religionen behandlas i första hand som ett problem. Religiös fundamentalism och extremism är allvarliga fenomen som kräver initierat och nyanserat genmäle från många håll. Men kan inte religion, kan inte kristendom bidra till att realisera mänskliga rättigheter?

Jag vill ju tro det. Jag tycker mig till och med kunna påstå det efter ett antal år som praktisk teolog i bokstavlig mening. Det får mig att pröva en tanke: är den negativa bilden av religion i allmänhet, islam i synnerhet, men också förstås kristendomen en del av neoliberalismens till synes ohejdade framtåg i världen? Liberalismen som vi alla står i tacksamhetsskuld till. Men dess strukturer i neoliberalismens form genererar privatisering av religionen samtidigt som den ökade frustrationen kanaliseras i grovt tillyxade bilder av grandiosa religioner som eftergift till sig själv och en marknadsanpassad media.

För någons fel måste det ju vara att rättigheter dagligen kränks? Och om det inte är statens fel, och därmed inte samhällets, och helst inte kulturens, så återstår religionen. Frågan är om inte den ensidiga bearbetningen av religion som problem i akademisk litteratur bidrar till en sådan logik. Så tänker jag, när jag läser den rättmätiga kritiken av religiös fundamentalism, samtidigt som jag i djupet sörjer att inte den kritiska udden i samtida teologi får rum.

Vare sig den kristna, muslimska eller någon annan.