6/3 2011 av Anders Hagman

Ämnen: Humanism, kristen humanism, Svenska kyrkan

Carl-Henric Grenholm skriver i sin bok Bortom Humanismen att ”en rimlig utformning av en kristen etik har ett innehåll som delvis går utöver innehållet i en humanistisk etik”. Jag tycker den ingången har bäring på den nuvarande debatten om att återigen ändra namn på Svenska kyrkans Internationella arbete, nu till Svenska kyrkan ACT–alliansen. Hur man ska kunna förankra ett sådant varumärke i Svenska kyrkan som folkrörelse är för övrigt en gåta. Men det går jag inte in på här.

När Hela Världen för några år sedan lanserades som det samlande namnet för det internationella arbetet gick Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission in under samma tak. Det var ett hyfsat väl förankrat beslut som kan motiveras på flera sätt, inte minst därför att mission och diakoni är två sidor av samma sak. Dock är det inte exakt samma sak. För i takt med att den diakonala grenen av utlandsarbetet professionaliserats, vilket i sig är en god utveckling som pågått under många år, har det också blivit tydligare att mission är något annat än enbart bistånd och katastrofhjälp.  Och för mig är missionen detta som går utöver en rent humanistisk etik; det är den trons utmaning som pekar mot djupare förändringar av människa och värld. Det är den rörelse där kristen solidaritet och radikalitet prövas mot tidens gång och världens ordning. Det är naturligtvis inte så att missionen försvinner med en namnändring. Men sättet namnändringen har förberetts på och den tydliga fokusering på bistånd och katastrofhjälp som hela skeendet innebär, gör att missionen hamnar i bakgrunden. Däri ligger en värdering och, fruktar jag, en reduktion av den kristna humanismen till enbart humanism.  Svenska kyrkans internationella engagemang står på två fötter och här riskerar man att skjuta sig i den ena.