I svåra tider samlas kring det gemensamma

21/3 2011 av Anders Wesslund

Två böcker från antikvariatets bokrea fångade mig; Anita Goldmans Mållös och Brev från fängelset av Antonio Gramsci. Goldmans roman från de sista åren på 90-talet om sorgen och smärtan för 68-rörelsens människor bortom visionerna. Så svårt att leva, att inte längre ha mål i mun, en röst, eller det tydliga målet. För Gramsci handlade det om kampen mot fascismen i Italien, han fängslades 1926 och sattes på fångön Ustica, senare på fångvårdsanstalt nära Bari.  Under svåra förhållande bröts hans hälsa ner, han blev aldrig mer fri och dog på sitt fyrtiosjätte år 1937. ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga”, var ord från Gramsci.

I helgen ser familjen Ett rop på frihet om Steve Biko, den svarte förkämpen för svart medvetenhet i apartheidtidens Sydafrika. Där skrattar den vite redaktören Woods och den svarte prästen tillsammans över Woods farliga uppdrag; att ta sig ut ur landet med manuset till den blivande boken om Biko: Vare sig Gud kan hjälpa oss eller inte, så har vi inget val, vi är tvungna!

I Japan kämpar överlevande efter jordbävningen och den våldsamma tsunamivågen. Oron är stor kring de skadade kärnkraftsverken. I Libyen och flera av arabländerna ha människor rest sig, modigt för att få frihet ur långvarigt förtryck. Många har dött. Vi människor pratar om det när vi träffas. I tidningar, radio- och TV-program, på nätet uttrycks människors empati och vilja till att hjälpa. Oron, eftertanken och vårt ansvar prövas. Det är gott att se, att i svåra tider förmår människan att se bortom individualiteten, då söker och försöker vi att samla oss kring det gemensamma. Kanske vi hittar mål igen, når bortom likgiltigheten och tar ställning på nytt.