Heliga är vi tillsammans

25/4 2011 av Marta Gustavsson

Har du stött på en helig man någon gång? De mystifierade gestalterna som redan här i jordelivet tillmäts oändligt förtroende som övermänskligt sakrala – finns de på riktigt eller är det bara något som vissa människor i min omgivning har fått för sig? Och varför är det nästan alltid en fråga om män? Kvinnor lyckas, under sin livstid åtminstone, mest framstå som fromma, prisade för sin undergivenhet och först i efterhand tillmätas ett visst mått av helighet, medan männen redan som relativt unga blir Andliga Ledare, mytomspunna, ouppnåeliga förebilder och auktoriteter. Nåväl, kring de kyrkliga idealens patriarkala strukturer behöver jag inte uppehålla mig länge. Det finns en annan aspekt av detta som jag funderar kring.

Helgelse. Är det den individuella andliga utvecklingen, den enskilda själens hängivenhet till det gudomliga? Ja. Fast, detta förutsätter att denna enskilda själ inte är så enskild utan en del av Kyrkan (gärna i den osynliga bemärkelsen, vill min inklusivistiska ådra tillägga) och Mänskligheten. Heliga är vi, om alls, tillsammans. Likadant som vi inte kan säga att kyrkan är smärtfri om någon är sjuk, hur kan vi säga att kyrkan är gudfruktig om vi inte i gemenskap har burit ut Andens frukter till världen? Självklart ska kyrkan fostra till trohet, helighet och salighet (översatt; ihärdighet, trovärdighet och arbetsglädje?) men räcker det att bara uppmuntra enskilda individers utveckling på dessa områden? Nej, jag tror att vi också måste se till att kyrkan är en mötesplats där vi ges möjlighet att verka för Guds rike.

Här är ekumeniken av central, ja, oumbärlig betydelse. Det kan inte komma an på en enskild kyrka, en form för gudstjänstliv, att bära helighetens uppdrag. Ska vi visa den kärlek som får människor att förstå vems lärjungar vi är, då har vi misslyckats så fort vi har utestängt varandra i misstro eller chauvinism. Att tro på en ”helig och allmännelig” kyrka måste idag innebära att tro på kyrkan både inklusivt och exklusivt; inklusivt så tillvida att vi inte avgränsar oss från formella grupperingar på grund av rädsla , men exklusivt så att vi är beredda att avgränsa skarpt mot de som sårar, utnyttjar sina maktpositiner och utövar våld. Vilka som tillhör Kristus känner nog Gud själv till bättre än vi gör, men vi kan åtminstone med gemensam ansträngning verka för att vara säkra på att räknas dit.