21/9 2011 av Sten Högberg

Ämnen: 11 september, Heidi Avellan, Jens Stoltenberg, Jesus, Utöya

En av Sydsvenskans ledarartiklar av Heidi Avellan; ”Ännu mera kärlek” den 10 september, uppskattade jag mycket. Från min horisont var det en radikal kristen predikan, som hade varit näst intill omöjlig att publicera året och åren efter 11 september-attacken. Stämningen i Sverige då var delad i om det var rätt eller fel att reagera som George Bush gjorde. En rad borgerliga politiker var helt klart för Bushs politik och krigsförklaring mot terrorismen medan alternativa vägar i argumentationen lätt sopades undan utan genomslag. Ytterst få röster, om ens någon, talade om att möta terror med kärlek och mer demokrati.

Men tiderna ändras och terrorn på Utøya har ändrat spelplanen. En statsminister mitt i ett katastrofläge har gjort tesen om att möta våld med kärlek och mer demokrati, till en vinnande politisk linje. Det ligger ingen sarkasm i beskrivningen av en ändrad stämning utan en glädje över att det idag går att skriva en sådan artikel om att möta våld med mer kärlek och demokrati. Den enda plumpen i texten är försöket att göra en motsättning mellan budskapet i artikeln och Jesus ord om att ”vända andra kinden till”, vilket associeras till att ”vara mesig eller storsint och bara förlåta”.

Istället vill jag påstå, att just de orden är ett annat sätt bara i en annan situation och tid, att formulera exakt samma mentalitet och människosyn som Jens Stoltenberg förmedlar, och som uppskattats av så många. Det är ett konkret råd till de människor som ständigt utsattes för förnedrande våld av romerska ockupationssoldater som hade rätt att kräva tjänster av befolkningen. Om någon fick ett slag på högra kinden så var det ett förnedrande slag med högra handens utsida som symboliserade övermakt mot den slagne i syfte att kuva eventuellt motstånd. Men för att slå mot den vänstra kinden måste angriparen använda vänstra handen eller högra handens insida vilket skulle vara mer förnedrande för den som slog än den som tog emot slaget. Det bygger på nyanser av våldsanvändning som vi inte begriper oss på idag. Att vända vänstra kinden till handlar om att aktivt visa angriparen att man inte tänker vika sig för våld. Fortsättningen av den texten handlar om att utan rädsla bjuda den som begär något så att han får dubbelt upp, och på det sättet få ett psykologiskt övertag och behålla sin självrespekt. Det är en konkret bild av vad det är att älska sin fiende.

Det handlar inte om snällhet, om mesighet, konflikträddhet eller storsinthet eller ens om förlåtelse. Det är istället ett stolt sätt att minska våldsverkarens psykologiska makt under och efter den akuta konflikten. Upplyft till ett nationellt och politiskt plan kan inte detta kristna förhållningssätt beskrivas bättre än genom norske statsministerns exempel och den inspiration till nya tankar det föder hos oss i Sverige.