Tomten och Jesusbarnet – om absurditeter och paradoxer

5/12 2011 av Marta Gustavsson

Ämnen: , , , , , , , , ,

I morse läste jag en artikel på New York Post om en grundskolelärare som i lektion med barn i andra klass om Nordpolen lärde ut att tomten inte finns. Några föräldrar hade då upprörts av detta. Om deras barns storebror hade berättat samma – menade de, så hade han blivit straffad. Nu var det alltså skolan som avslöjade föräldrarnas lurendrejeri. Det verkar inte ha varit att barnet fick reda på sanningen som var problemet – jag antar att de inte hoppas att barnet har samma världsbild i vuxenlivet – men att riten för detta inte gick rätt till. Det korrekta hade varit att ett syskon avslöjar det och därmed tar på sig straffet för att avslöja något sådant, som en syndabock för den kultur i vilken lögnen på samma gång måste och inte får avslöjas.

Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.

Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.

Fridens