19/12 2011 av Ulrika Svalfors

Ämnen: Edward Said, Nordkorean, Nordkoreas diktator, nykolonialism, orientalism

Nordkoreas diktator är död och jag hör med stigande förvåning en svensk man beskriva landet som vackert och oförtjänt misskrediterat i en radiointervju. Vad menar han?

Nordkorea är ett land som fängslar i tre led. Det innebär att om en kvinna eller man blir dömd till fängelse får hans/hennes föräldrar och barn följa med. Nordkorea är ett land där ingen får ta ett steg utanför de fysiska gränser som ritats upp med taggtråd och vapen. Än mindre ta kliva in. Nordkorea är ett land där ledningen inte berättar hur de tänker. Än mindre varför de gör som de gör eller kanske snarare varför de inte gör det de inte gör. Medan människor svälter. Och gråter öppet över sin plågoandes död. Kan man tänka sig något mer vansinnigt än att sitta och försvara detta i en svensk radio?

Jag tänker att det är ett utslag av kolonialism, ett utslag av orientalism.

Häpnadsväckande i vår upplysta tid. Men det är något med att sitta i en trygg studio i Sverige och säga vad man vill utan att behöva känna skräck för en direkt och skoningslös påhälsning av militär. Det är någonting med det där att uttrycka sin förtjusning över  ett tillstånd som på många plan och rent bokstavligt är livsfientligt för så många människor i ett annat hörn av världen. På TV får man se bilder av gråtande nordkoreaner som förmodligen godkänts av ledningen. Man får också se en bild på ett par svältande barn som förmodligen undgått ledningens ögon. Bara den som inte vet vad det innebär kan lovorda en sådan tillvaro som vacker och stabil. En man som hävdar det i väst, i Sverige, illustrerar den koloniala hållning som Said kallade orientalism. Där den Andre bara existerar som en romantisk bild i mitt inre.

Eller också är det bara ren galenskap. Det skulle vara skönare. Då behöver inte vi fundera över vad i vår kultur, vad i vårt samhälle, vad i våra egna tankestrukturer som gör det möjligt för denne svenske man att sitta där idag, december 2011, och lovorda ett land där majoriteten av dess 24 miljoner invånare saknar en egen röst och därmed en personlig historia och framtid.