Släpp prestigen kring adventsandakterna!

20/12 2011 av Helene Egnell

Orkar ni en vända till om decembers heta debattämne: adventssamlingar och julavslutningar i kyrkan? En debatt som utmärkts av två hårdnande positioneringar: skolmyndigheterna som säger ”absolut inga religiösa inslag” och kyrkans folk som säger ”får vi inte be och välsigna så får det vara.”

Några få balanserade inlägg har funnits, t ex Erik Helmerssons krönika i DN , där han tog avstånd från de enkla svaren . Lennart Koskinen hävdade i Kyrkans Tidning att orden ”Låt barnen komma till mig” borde vara ledstjärna för kyrkan i detta sammanhang .

När jag tänker tillbaka på de adventssamlingar och skolavslutningar jag haft, slår det mig att jag nog aldrig har bett en bön eller läst välsignelsen. Jag har berättat historierna om intåget i Jerusalem och Jesu födelse, och jag har gjort det från den troendes perspektiv. Det har jag sett som min uppgift, men att be en bön har inte känts naturligt för mig i detta sammanhang. De här samlingarna är ju en lite svårbestämd genre. Det är inte en gudstjänst, fast det förekommer psalmsång och åtminstone någon form av textläsning/förkunnelse. Det är oklart vem som är värd och vem som är gäst – skolan är gäst i kyrkan, men prästen är inbjuden av skolan att medverka. Båda parter kan därför göra anspråk på att bestämma över samlingens innehåll.

Jag tänker ibland att det verkar som de militanta ateisterna har större känsla för kyrkorummets och bönens kraft än vi kristna. För oss är det så vardagligt att be i alla sammanhang, att vi kanske förlorat känslan för att bönen är en intim och laddad handling, som det inte är naturligt för alla att delta i – det kan kännas som påtvingad kroppskontakt.

Sedan undrar jag varför det just är vid skolornas besök som det prompt ska bes och välsignas. Vi har ju mängder av arrangemang i våra kyrkor utan inslag av förkunnelse och bön – tänk bara på alla konserter! Skulle man vara konsekvent kan vi alltså inte ha Musik i sommarkväll, och inte heller guidade visningar av kyrkan utan medverkan med bön och välsignelse av präst.

Är det så att det gått prestige i frågan från båda håll? I så fall skulle jag önska att kyrkan kunde släppa litet på den, och följa Lennart Koskinens uppmaning att överräcka evangelium i handling genom att hälsa skolbarnen välkomna utan att ställa krav på att allt ska gå efter våra ritningar.

Dessutom är det ju faktiskt så att detta i praktiken är ett problem på ganska få platser. På de allra flesta håll finns ett väl etablerat samarbete mellan kyrka och skola, och dessa samlingar utformas på många olika sätt – ibland kan det vara naturligt att foga in bön och välsignelse, i andra inte.

Till sist vill jag puffa för en fortbildningsdag för lärare, som sätter fokus på religionens roll i skolan, ”Måste vi ha Gud i klassrummet!” den 8 februari på Fryshuset. Tipsa alla lärare du känner!