Vårt sekel är reserverat åt lögnen

26/12 2011 av Anders Wesslund

Ämnen: , , ,

I år gav jag mig själv en julklapp, jag kunde inte låta bli när jag i december var inne på Karneval förlags hemsida (www.karneval.se).  Med utgåvan Vårt sekel är reserverat åt lögnen uppmärksammar förlaget 100-årsminnet av den store publicisten och författaren Olof Lagercrantz´ födelse (1911-2002). Det är en över 600 sidor tjock volym med artiklar och dagboksanteckningar publicerade av Lagercrantz 1938-1993. Större delen av materialet är tidigare opublicerat i bokform. I förordet skriver bokens upphovsman Niklas Nåsander att ”texterna kan läsas som en väldig krönika över det gångna seklet… och ”… att den som endast känner till dagens kulturkritik kommer att förvånas”. Nåsander fortsätter: ”Den öppenhet inför nya idéer och den vilja till medkänsla som präglar Olof Lagercrantz texter lyser idag med sin frånvaro. Samhällskritiken han gav uttryck för under sextio- och sjuttiotalen skulle idag inte att gå att publicera i någon av de stora liberala tidningarna. Det gäller till exempel frågan om maktkoncentrationen inom media, kritiken av de nykoloniala krigen och diskussionen om den ekonomiska demokratin”.

Jag bläddrar bland texterna. Det är uppfriskande efter julfirandets alltför återkommande milda och fridsamma jesusbilder att ta del av Lagercrantz text Människosonen, där han refererar till Ernst Blochs arbeten. Bloch har sett ”en annan Jesus än den som dominerar i kyrkornas förkunnelse… Om man inom kristendomen lyssnade på honom, skulle förutsättningarna för en religiös förnyelse världen över föreligga. Religion är längtan och en religion som bortser från de förhållanden under vilka människor lever är en usel religion”.

Kritiken uttalades 1969 i en tid av radikalisering. Det var efter Andra Vatikankonciliet (1962-65) och Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. Den ekumeniska rörelsen fick en påverkan på kyrkorna i den riktning Lagercrantz önskade.  Men den religiösa förnyelse som svept över världen de senaste decennierna var knappast den Lagercrantz hoppades på. De religiösa rörelser som har haft framgång har varit mer fundamentalistiskt orienterade. Men vem kunde 1969 i horisontlinjen ana kommunismens sönderfall, nyliberalismens segertåg, miljöhotens omfattningar och hur kriget mot terrorismen skulle slänga in världen i nya dödsbringande motsättningar?

Det är ingen god tid vi lever i. Lögnerna fortsätter att berättas och de ekonomiska makteliterna tycks sitta ohotade. Lagercrantz kritik var en kritik från hjärtat, inifrån oavsett det handlade om brott mot de egna klassintressena eller om han uppfattade att kyrkan svek sina egna ursprungstexter och därmed sitt uppdrag.  Jag undrar vad han hade sagt idag.