1/2 2012 av Helene Egnell

Ämnen: antisemitism, Fadime, främlingsfientlighet, hedersvåld, partikulär, rasism, universell

Förra veckan uppmärksammades tioårsdagen av mordet på Fadime på olika sätt. Och än en gång blossade debatten upp om hur vi ska se på hedersvåldet: går det att jämföra med andra former av våld mot kvinnor, eller är det en helt egen kategori?

Är det inte så att man måste ha båda perspektiven med sig för att inte hamna fel? De som har varit rädda för att stämpla ”de andra” och göda rasistiska föreställningar genom att betona den specifika kulturella kontexten har haft en poäng. Hedersvåldet blir begripligare och mindre exotiskt om vi påpekar att föreställningar om heder har funnits också i vår kultur. Alla som såg Downton Abbey påmindes om att kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig ansågs vara ”damaged goods” och en skam för familjen en bra bit in på förra århundradet. Spår av den synen finns ännu, när tjejer som har gått över den osynliga gränsen för hur många sexpartners som är acceptabelt, blir kallade hora. Om man bara ser denna likhet med vår kulturs kvinnosyn, riskerar man att förbise det specifika i ”hederskulturen” och därmed avhända sig de redskap som gör det möjligt att hantera just denna problematik.

En annan minnesdag inföll också i förra veckan; Förintelsens minnesdag. Även där finns något av samma diskussion. Går förföljelsen av judar att jämföra med andra former av rasism, eller är den ett alldeles unikt särfall? När deltagarna i en internationell kurs på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hade varit på Yad Vashem, Förintelsemuseet, kommenterade en tanzanisk deltagare: ”I have seen this before. I was in Rwanda.” Hon hade ett annat perspektiv än en västeuropé, för henne var detta ett av flera folkmord.

Även här finns det risker med att betona antingen det partikulära eller det universella. Om vi betonar det allmänna, ett folkmord bland andra, riskerar vi att förbise, och inte ta ansvar för, det specifika i förföljelsen av judar och inte minst kyrkans stora roll i detta. En relativisering kan innebära en förminskning, och tendenser till en sådan retorik kan vi se i Mellanöstern och andra delar av världen. Men, om man ser antisemitismen som en ”smitta” som ständigt hotar att blossa upp, är risken att man gör juden till det eviga offret, antisemitismen blir till ett öde som inte går att undvika.

Vi måste använda båda ögonen för att få djupseende. Det finns rasism/ främlings-fientlighet, och det finns patriarkala strukturer, som har liknande ingredienser över hela världen. Men detta tar sig alltid partikulära uttryck. Det finns historiska och kulturella skillnader, som man måste ta på allvar om man ska kunna bekämpa förtrycket. Kanske är allt detta självklarheter. Men alltför ofta blir vi fångade i ett perspektiv, i en lojalitet, som kanske hindrar oss att se hela bilden. Det är inte lätt att hålla samman de två perspektiven, det universella och det partikulära, men vi måste försöka.