27/2 2012 av Marta Gustavsson
Hur ska man, från en kristen synvinkel, se på andra religioner? Frågan är gammal och ställd många gånger. Det är naturligtvis en viktig fråga, men jag vill belysa något som jag uppfattar som ett problem, i hur den hanteras. Diskussionen, har jag ofta upplevt, kretsar runt hur man ska handskas med sin tro Jesus som vägen och sanningen (i bestämd form! singular!) om andra vägar också skulle vara möjliga. Omöjligt, menar vissa, andra menar att den bestämda formen kanske utgår från den enskilde kristnes oförmåga att följa en mångfald av vägar trots att dessa möjligtvis finns.
Vad jag saknar, i samtalet, är en lite annorlunda ställd fråga. Om Jesus är vägen, varför följer vi den inte?
Jag har hopp om kyrkan. Jag trivs där och har på många sätt funnit stöd i mitt kristna liv just i den kristna gemenskapen. Konstigt vore det väl annars. Men jag måste också tillstå, att kyrkan ibland är ganska dålig på det som borde vara vårt allra största uppdrag; kärleken. Vi angår varandra, menar jag, i alltför liten utsträckning, såväl lokalt som globalt. Det är en fråga som handlar lika mycket om hur vi bygger vårt församlingsliv som om hur vi tar in de oerhörda utnyttjanden, den makt och det våld som drabbar människor runtom vår jord.
Det är inte min mening att lägga ut alla sorters sår människor kan bära på och som borde angå den kristna kroppen, men för egen del hjälpte det mig mycket när jag fick lära mig uttrycket ”Kristi kropp har AIDS”. De HIV-infekterades erfarenheter pulserar runt i mig; för jag deltar runt det nattvardsbord där de finns. På liknande sätt ska alla erfarenheter som människor har av smärta och utestänganden angå den kristne som om det berörde den egna kroppen. Det ställer kanske inte ett krav på att lyckas utjämna jordens orättvisor, men det bordet ju rimligtvis göra något med hur angeläget vi tycker att det är att försöka.
En gång deltog jag i ett samtal om kristen aktivism, där vi samtalade om allt från de många många namnunderskrifter som påskuppropet för de asylsökandes rättigheter hade fått i kyrkorna till den handfull kristna som gjort civila olydnadsaktioner mot vapentillverkare. En av de som deltog i samtalet skrattade till och undrade varför inte alla kyrktanter som skrivit under listorna också gick ut för att skrapa sönder vapen? Bilden är lustig, men frågan har någon form av relevans. Evangeliet befriar, men ska ju också ta hela livet i anspråk.
När kyrkan lyckas forma sig till den kropp som kan härbärgera en omsorg om varandra som genomkorsar våra fördomar, när vi angår varandra och inte är rädda för att bemöta det som är svårt, då tror jag att vi kan tala på ett nytt sätt om tron på Jesus Kristus som en väg som skiljer ut sig från andra vägar. ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Kanske. Om det är vi som gör det. Tills dess, ser jag oss som jämbördiga de andra som gör sitt bästa.