1/4 2012 av Anders Hagman
I skuggan efter Caremaskandalen diskuteras hur den ideella sektorn på allvar ska kunna vara med och skapa välfärdslöningar som komplement och konkurrent till riskkapitalisternas vårdkoncerner.
Den ojämförligt största organisationen inom den ideella sektorn är – efter relationsändringarna vid sekelskiftet – Svenska kyrkan. Det finns idag en del exempel på församlingar som går in och bedriver nya verksamheter inom det som kallas social ekonomi. Men exemplen är än så länge få och debatten har mest handlat om ifall det är lämpligt att församlingar bedriver verksamhet i bolagsform, i synnerhet har det handlat om begravningsbyråer.
Det finns förmodligen en del goda anledningar till att inte fler församlingar, trots dystra ekonomiska framtidsutsikter, nu tar möjligheten att på nya vägar finansiera viktig verksamhet som ligger helt i linje med ett diakonalt samhällsansvar. Men det finns också en hel del dåliga. Den kanske allvarligaste är bristen på samhällsvision.
Alltsedan 1862 års kommunallagar började skilja mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen har kyrkan varit utdefinierad från samhällets sociala sektorer. Det individuella och ”religiösa” har sedan dess varit kyrkans nisch. I hög grad – om än inte fullt ut – har kyrkan accepterat denna roll.
En av de tydligaste identitetsskapande skeendena i bibeln är uttåget från Egypten. Under den mödosamma resan från yrvaken befrielse till mognad och ansvar har vi med oss två berättelser. Den om hur Gud förgör förföljarna på väg över Röda Havet och den om privatmoralens betydelse för ett folks samlevnad – alltså den Mose och budtavlorna. Den berättelse som skulle bära samhällsvisionen, den som handlar om lagarna för livet i det förlovade landet har vi däremot tappat bort. Här uppmålas en stark vision om ett samhälle utan exklusion. Där alla har rätt till sin plats i den sociala och ekonomiska gemenskapen. Den berättelsen behöver vi nu dra oss till minnes.