20/4 2012 av Thomas Ekelund
Jag är på ett två månaders uppdrag i Mauretanien, ett land i västra Afrika som, liksom sina grannar, befinner sig på randen till en svältkatastrof. Ett land som samtidigt är en räddande hamn för människor som flyr från stridigheterna i Mali. På en vek linje över Atlanten hamnar jag i ett samtal med min fru om Varför det är lättare att tala dödens språk än livets? Är det lättare att som kommunikatör sälja dödens budskap, än det om att livet vinner? Så är det. All medielogik ger oss att död och katastrof vinner i kampen om utrymmet. Och nog är det bara så människan fungerar. För jag är helt övertygad om att om verkligen vore den omvända, skulle också medielogiken vara den omvända. Varför är det så? Har vi slutat att tro på livet? Eller är det kanske så att vi tar livet för givet?
Min hustru berättar om hur tusentals människor under långfredagen drar ut på gatorna i Centralamerika, i hela den spansktalande världen. Tunga kors bärs av tunna kroppar runt i hettan. Trummor slår. Bång, bång, bång – ett arv från katolska kyrkan där Kristus fortfarande hänger kvar på korset. Här har han inte stigit ner. Kanske har det med det stora lidandet att göra? Att det inte funnits några försoningsprocesser i Centralamerika! Fortfarande är såren öppna efter inbördeskrigen och det tillåter inte en försoningsprocess, genom offret. Och alltså inget att glädjas åt på den tredje dagen. För vi har ännu inte sett någon tredje dag här. För många har offrats, men inget liv har tagit vid. Ingen bryr sig om återuppståndelsen när så många kroppar fortfarande ligger kvar. I massgravar. För många mödrar gråter fortfarande efter sina försvunna söner.
Men rättvisan finns, och i den försoningen. Äntligen har ett antal militärer, ansvariga för mord, dömts i rättprocesser i Guatemala. Men det röner inte så stor uppmärksamhet. Rätten säljer inte. Rättvisan får ingen plats i rapporteringen.
Nu är jag i Mauretanien, i Sahel. Inte för att jag vågar tro att något glädjebuskap om att bistånd fungerar ska nå några rubriker. Inte för att jag tror att mina berättelser om att hjälpen finns, ska vinna rader. Nej, jag är här för att det säljer med död. Döden blir liksom ursäkten för att få berätta om att det faktiskt finns ljus. Vi närs av döden. Inte av livet. Det gör också påskens budskap så hårdsmält. Vi snärjs så lätt av döden. Av pinan. Av de 40 piskslagen och av ett sargat blodigt huvud.
Hur ska jag och vi alla få kraft att se förbi det lidandet. Hur få kraft att se förbi offret och se människan. Livet? Individen? Kraften att ta till oss det faktum att barn INTE dör tack vare det som den Mauretanska regeringen och det internationella samfundet kan bidra med. Kraften att berätta om barn och mödrar som INTE dör tack vare förbättrad primärvård och mödravård som Svenska staten varit med och byggt upp i Guatemala, genom budgetstöd till hälsosektorn.
Och då ber jag: – Gud, ge mig styrka att i kameralinsen se varje människas kraft, kraften bortom lidandet. Inpå bara kroppen. För livets skull.
Thomas Ekelund är frilansjournalist, bosatt i San Salvador.