Tre humanismer – tre ideal?

3/5 2012 av Sten Högberg

Ämnen:

Den första humanismetiketten jag lärde mig fick jag för länge sedan genom skolans schabloner kring de två stora utbildningsriktningarna Teknisk eller Naturvetenskaplig linje och Humanistisk linje – där humanistisk utbildning stod för språk, litteratur, historia, filosofi, psykologi och religion bl.a. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att trenden var att naturvetenskapen ensamt var vetenskap medan humaniora var någon sorts ”wannabe”-vetenskap. Gemensamt ideal för dessa humanister var kunskap och reflektion på hög teoretisk nivå och idoga försök att få sin vetenskap erkänd som vetenskap. Själv blev jag ekonom med låg utbildning och kunde aldrig mäta mig med stjärnorna. Ekonomi är kanske den ”humaniora” som kommit längst i försöken att ses som vetenskap – kanske är det siffrorna som förleder tanken. På det hela taget ser dessa humanister sig själva som en kulturelit, som har inget eller mycket lite med den arbetande eller tärande majoriteten att göra.

Den andra humanismetiketten jag fick grepp om som 20-åring var de som organiserade sig som Humanetiska förbundet – de som nu kallar sig Humanisterna med stort H. Jag minns det som skrämmande när jag fick tag i en av deras skrifter. Men det är längesen nu och jag kan idag inte redogöra för vad jag uppfattade som skrämmande. Idag tycks deras ideal vara vetenskapen i dess renaste form, vilket jag bara kan förstå som naturvetenskap eftersom det mesta av humanvetenskapen är till brädden fylld av trosföreställningar som får företräde först när många delar dem. Eller är dessa Humanister bara en utväxt av den akademiska eliten som fått med sig antiintellektuella eller icke-akademiker genom sin uttalade religionsfientlighet och deras kamp mot tomtar och troll. Jag har svårt att se hur dessa ideal kan företräda människan och mänskligheten i all dess mångfald av kunskap och okunskap, fattigdom och rikedom och överflödande religiositet. Den tredje etiketten har jag blivit klar över först på gamla dar, trots att jag varit aktivt religiös och kristen i alla år – eller kanske just därför.

Som kristen har jag otaliga gånger funnit mig i konfrontation mot krafter inom min egen religion som vill frånta människan hennes myndighet över sitt liv, i tron att Gud inte accepterar andra människor än de som beter sig som lydig boskap – Gud som guldvaskare som ser mänskligheten som värdelös råvara ur vilket man kan vaska fram guldklimpar. En människosyn som ibland kallas kristen men som dömer människor till evig död. Jag har alltid dragits åt en människosyn som beskriver människan, oavsett världsbild och föreställningsvärld som Guds potentiella medarbetare: födda att bygga mänsklighetens gemensamma hus, fullvärdiga hantverkare med sin personliga uppsättning gåvor men med full möjlighet att vägra. Den myndiga människan som inte blir myndig p.g.a. hög utbildning, akademiska poäng, stor ärvd eller förvärvad rikedom, politisk eller ekonomisk makt. En fullvärdig myndighet som ges till det växande barnet, till den fattige och sjuke, till den obildade, till den utstötte. Vem kan ge en sådan myndighet till människan?

Det är bara den störste som kan ge myndighet till dem som är underställda. Underställda kan bara göra det genom att ta makten över andra. Bara människans skapare kan ge hela mänskligheten det grundvärde som gör henne myndig. Jag har insett att jag bara genom kristen humanism har verktyg att erkänna varje människa som fullvärdig, oavsett religion, oavsett status, oavsett makt och rikedom, fiende eller vän.