När Sverige kolliderar med världen

7/5 2012 av Erik Lundgren

Ämnen: , , , , , , ,

Från vårt lilla skyddade neutrala land kunde en gång Olof Palme ta ställning. Han uttryckte det som de flesta av oss kände inför orätter begångna mot den svage. Nu har Sverige plötsligt blivit en del av världen. En värld där svart och vitt hos andra är vitt och svart. Vi har fortfarande kvar våra instinkter och insikter; det är fel att slå den svagare, det är fel att resurser inte fördelas rättvist, att inte rättssystem fungerar som i Sverige, att svenska journalister på demokratiskt uppdrag fängslas.

Till vårt land kommer människor, som färgats för livet, eller kanske för generationer, av orättvisor, konflikter och krig. Göran Rosenbergs senaste bok visar hur länge sår är oläkta. En av mina vänner hade en fosterfar, som gav henne värme och trygghet. Men han hade också varit aktiv nazist. Under sin lyckliga barn- och ungdom märkte hon inget av det. När fosterfaderns dotterson med judiska rötter skrev en bok om sin nazistiske morfar rörde det om. Min vän fick understuckna kommentarer, hon borde ta avstånd, inte älska honom.

När vi inte känner till trauman och bakgrunder hos invandrare eller deras ättlingar blir det kollisioner med den svenska åsiktsgemenskapen. Paulina Neuding, en svensk journalist, beskrev i Jerusalem Post nyligen den aktuella situationen i Malmö (https://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209). Rabbinen Kesselman måste gång på gång springa för att fly från en antisemitisk mob. Hon påpekade att Muhammed är det vanligaste namnet bland 15-åriga pojkar i Malmö. Hon skrev att deras familjer kom från länder där judar är illa sedda, i kontrast till Storbritannien och Frankrike. Hon noterar den svenska debatten om att invandrarpojkar har ett socioekonomiskt underläge, som förklaring till den utbredda antisemitismen. Hon menar att den har andra rötter, nämligen i deras muslimska miljö.

I den svenska debatten uppfattades det som ett antimuslimiskt ställningstagande, och det antyddes till och med att det är en inställning som liknar Breiviks.

Kommunalrådet Ingmar Reepalu har gjort otydliga uttalanden om den judiska kommuniteten i Malmö och judars inställning till Gazakriget. Det uppfattades som ett skuldbeläggande av enskilda personer med judisk bakgrund i en konflikt långt borta. Uttalandet kunde tolkas som ett rättfärdigande av antisemitiska strömningar hos muslimska invandrare. Man får tåla en del om man inte går emot Gazakriget.

Vi har nyligen i Ekot hört Reepalu upprört förklara att han är missförstådd.

Jag tror att vi måste förstå att alla inte är som vi. De som kommit hit tycker annorlunda. De vet något som hänt långt borta eller till och med för länge sedan. Det påverkar dem och det som händer här. De gåtor och berättelser som finns i deras familjer sitter djupare än det som är politiskt korrekt i Sverige.

Den nyligen avlidne historikern Tony Judt berättar i en intervjubok varför amerikanska judar företrädesvis stöder staten Israel. De har ofta intellektuella eller konstnärliga yrken och klarar sig bra. Lite udda, men accepterade. Men de lever i ett massivt kristet samhälle, något som de känner igen från sina familjehistorier från progromernas Östeuropa. Staten Israel, omgivet av fientliga folk, men militärt starkt, blir en slags yttersta garant för deras säkerhet.

Kan man säga i Sverige att det är rimligt och naturligt att svenska judar känner starka band till staten Israel, även om många också uttrycker kritiska åsikter mot nuvarande regim? Kan man säga i Sverige att det inte är underligt att pojkar som heter Muhammed i Malmö hatar alla som bär kippa och kallar sig judar? Kan det vara så att problemet med rasistiska hatutbrott har sina rötter i faktiska konflikter, nu eller generationer bakåt? Och att vi inte vet hur vi skall hantera detta, inte har den minsta aning. Det vi har tillgång är våra egna minnen av rösträttsreformer, saltsjöbadsanda, avtal mellan fack och arbetsgivare, omröstningar i riksdagen om ATP eller folkomröstningar om kärnkraft.

Världen är större än Sverige, men vi bor i den. Det som sitter djupt hos våra nya svenskar måste vi förstå, utan att acceptera alla handlingar det leder till.

När uppstår en Breivik inom oss själva?