29/6 2012 av Anders Wesslund
Hur man upplever eller förnimmer det man ser omkring sig är förknippat med det egna känsloläget och hur klimatet eller andan är i den omgivande samhället. Perceptionen är färgad av de mellanmänskliga relationer vi alla är invävda och nedbäddade i. Är stationsbyggnaden, de övriga husen i staden där jag bor vackra för mig som ser dem. Är de uttryck för en samlad mänsklig kraft och anda i historien om att människor har byggt, skapat något gott tillsammans? Är det vår gemensamma historia – eller är några utestängda?
Idag blev jag varse hur husfasaderna skiftade från något vackert till något mer ogästvänligt, fientligt. På bussen jag klev på blev jag vittne till hur en äldre man körde bort en äldre kvinna, möjligen av pakistanskt ursprung från ”hans” plats. Så vände han sig till en medpassagerare och sökte stöd med orden: ”Ja, se dessa arbetskraftsinvandrare”. Han kanske menade anhöriginvandrare men hans anda gick inte att ta miste på. Den var kylig, frånstötande.
När jag var grabb, det var under låg- eller mellanstadieåren, så hade vi en vaktmästare på den nybyggda Nyarpsskolan i det lika nybyggda, välmående (?) villaområdet. Det var 1969 och åren framåt. Enhetsskolan och Lgr 69 gällde. Alla barn, oavsett klass och socialgrupp, möttes i klassrummen, som ännu inte var skiktade eller segregerade. Jag, folkskollärar- och sekreterarsonen från lägre medelklassen och frikyrkan växte upp i denna miljö. Det hände att Karlsson, han hette så vaktmästaren (just nu minns jag inte hans förnamn, ett dubbelnamn var det dock), tog mig och en del andra i nackskinnet ibland. Jag minns att det var ett stadigt tag och att rösten var bestämd. Det kunde ske när vi var för högljudda i matsalen. Samtidigt fanns en värme i blicken och andra gånger kunde han komma till hjälp, låsa upp en dörr eller ta ner en boll från taket. Jag minns att jag gillade vår vaktmästare och jag tror att han gillade oss grabbar.
Lite senare upp i åren minns jag hur vaktmästare Karlssons namn dök upp i ett oväntat sammanhang. Inför ett val fanns hans namn med på kommunlistan för den tidens VPK. Kommunisterna var inte accepterade men jag minns att jag kände någon form av respekt för Karlsson och nyfikenhet på en värld jag ännu inte kände. Med gymnasieåren kom mitt samhällsengagemang. Kampen mot apartheid fångade mig och många inom FKG och KRISS. Under ISAK-paraplyet möttes människor av skiftande religiös och politisk kulör enade i arbetet mot apartheid. Där var varma människor, burna av ett patos för vad som var rätt och vad som var fel. Det var tider då de politiska ideologierna fortfarande grep tag i många. Den främsta kritiken eller beskyllningen mot apartheidmotståndarna i såväl Sydafrika, Sverige, Europa och övriga världen var att man samarbetade med eller var kommunister.
I all politisk kamp finns även hatet nära till hands. I första hand handlar det om hatet mot orättfärdigheten men man kan också erbjudas en arena för annat hat. Historien och nutiden rymmer allt för mycket av detta. Men kärlekens motsats är inte hat utan likgiltighet. Eller att motarbeta dem som kämpar för en rättfärdig sak. I helgen såg vi hemmavid den politiska thrillern Kampen om Sydafrika ( https://www.svt.se/kampen-om-sydafrika/ ) om det diplomatiska spelet som bidrog till att ANC med Mbeki, Tambo och den sydafrikanska regeringen under först Botha, därefter de Klerk vågade ta de första stegen mot tillit. Enligt filmen var det en modig ung man från ett brittiskt storföretag som skapade den avgörande mötesplatsen för denna historiskt unika väg mot försoning som Sydafrika slog in på. All humanism behöver bygga på idéer men akta sig för att låta ideologierna ta över. Främst är det föreställningen om ”den andre” som behöver utmanas, och då behöver möten ske där vi kan bli mänskliga.
I apartheids Sydafrika var husfasaderna i Pretoria inte vackra. De representerade strukturer av förtryck och orättvisor. I våra städer och samhällen idag i Sverige och annorstädes avgörs upplevelsen av byggnaderna eller av ängsblommorna i vägkanten längs byavägen av hur vi ser på ”den andre” – egentligen av hur vi ser på varandra. Förmedlar de värme och välkomnande, något gemensamt eller något kyligt, utanförskap och skrämmande? Som för kvinnan på bussen?
Med mannen på bussen drog en kylig vind in. Jag blev glad när jag märkte min instinktiva reaktion utan egen censur. Jag bemötte mannen i en kort ordväxling där i bussoffentligheten. Han menade att det var hans ensak vad han tyckte. Mitt svar blev: – Nej. Vi måste ha en viss anständighet när det gäller hur vi ska leva tillsammans i det här samhället.
Jag kom att tänka på min gamle vaktmästare just efter denna händelse där jag satt på bussen. Då, i en annan tid, ett annat Sverige fanns en mer plats för en tanke om gemenskap, att vi tillsammans bygger ett gott samhälle. Mannen jag mötte idag tror jag bär på upplevelser av att han inte längre var en del av detta ”vi” – och då behövde en projektion av ”den andre”. Det jag mer än tror, jag vet, är de som idag har den politiska makten i Sverige inte tog ställning mot apartheid på 80-talet. Dåtidens moderater motverkade allt var anti-apartheidrörelsen kämpade för. Och vinden i vårt samhälle har blivit allt snålare.
Idag är kanske den allmänna förnöjsamheten och likgiltigheten vår värsta fiende. Inom oss, bland oss.