21/7 2012 av Erik Lundgren

Ämnen: empati, etik, finanskapitalet, förnuft, personlig moral, religiös tro, samhällsförnuft

Ett osunt finansiellt system får just nu uppmärksamhet för oetiskt beteende. När Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos oblygt försvarar orimliga löneförmåner för toppchefer, som finns nära företagsmakten reagerar vi. Om enbart 5 % av finanskapitalet går till produktiv verksamhet, resten till spekulation med pengar som människor sparar för legitima egna ändamål, då har vi starka skäl att ifrågasätta den personliga moralen hos finanskapitalets aktörer.

Vilken grund finns det för en moraluppfattning? Förnuft och empati säger några, också religiös tro säger vi. Att förnuft och rationellt tänkande styr finansvärden är otvetydigt, frågan är förnuftigt nog? Är det individers egoistiska förnuft eller ett överordnat samhällsförnuft? Och vem gäller empatin? Nära medarbetare, som har nära till styrelserummen, eller folket på golvet? Förnuft eller empati när de anställda är för många för en rationell verksamhet? Religiösa värderingar då? De sist anställda vingårdsarbetarna? De passar inte alls in i bilden.

Det finns en annan industriell verksamhet, som fått en nymornad uppmärksamhet. Antipsykos-preparatet Tofranil dras in med kort varsel, trots stor användning på grund av god effekt och lågt pris. Initierade menar att låg lönsamhet ligger bakom beslutet.

GlaxoSmithKline fick nyligen punga ut med ofattbara 3 miljarder dollar i böter. Det gällde läkemedel till unga där den vetenskapliga dokumentationen som redovisades var falsk eller missledande. Ett stort antal läkare hade engagerats för kampanjen med ekonomiska villkor, som bäst beskrivs som mutor.

Vilka moraliska överväganden gjorde de olika aktörerna? Företagsledningarna räknar in bötesbeloppen i den ekonomiska kalkylen för preparat, som har tveksam effekt. Hur ser de individuella köpta läkarnas etik ut? Det är lätt att fördöma dem. Men det finns en större fråga. Hur ser de förnuftiga skälen för ett etiskt beteende ut, när det ekonomiska förnuftet säger något annat? Det sätter frågan om förnuft som grundval för etik i fokus. Etiskt förnuft mot annat rationellt tänkande.

Nyligen diskuterades i Nature ett tilltagande hälsoproblem i Afrika och Asien (https://proxy.ub.umu.se:2274/nature/journal/v487/n7406/full/487163a.html). I fattiga länder med otillräckliga resurser för hälsovård säljs stora mängder antibiotika elle antimalariamedel som är verkningslösa. Antingen har resistens utvecklats, eller de ges med otillräcklig kunskap. Ofta intas medlen i otillräcklig dos eller under otillräcklig tid. Nätförsäljning, falska verkningslösa kopior florerar. En stor roll har lokalt högt respekterade doktorer, sköterskor eller barnmorskor, som kan dryga ut sin ekonomi i ett oreglerat system, med många outbildade aktörer och otillräckliga offentliga medel.

Förnuftigt? I själva verket livsfarligt i ett globalt perspektiv, det kommer att kraftfullt bidra till spridning av resistenta bakterier. För individer ekonomiskt förnuftigt, för samhällen och stater katastrofalt. Empatiskt? På lokal nivå ja, att ge hjälp till den som behöver det. Men orättvist, de fattigaste som inte har råd med en utbildad doktor för betala för verkningslösa läkemedel. Och vi i den privilegierade värden slår larm. Det som i grunden är ett etiskt problem förvandlas till ett hot mot de ännu fungerande antibiotika som vi själva behöver.

Religiös tro då? Kyrkorna har omfattande lokala nätverk, den långa traditionen med läkarmissionärer är en tillgång. Kyrkornas stöd till utbildning, till civilsamhällen är omfattande. Läkare utan gränser och liknande organisationer har inte den religiösa motiveringen, men arbetar med samma agenda. Dessa goda krafter för en bättre värd nämns bara i förbigående i Nature-artikelns långa lista på tänkbara åtgärder. Den kraft som finns i kyrkors och engagerade människors inre övertygelser, vare sig det är tro på Gud eller på människors lika värde är en sorgligt underskattad resurs. Hur gör vi för att den ska växa?