Vardagsrasismen

17/10 2012 av Erik Lundgren

Ämnen: , ,

Hela släkten är samlad, kusiner, mostrar, ingifta, humanister och troende minglar i foajén till förortskyrkan. Den lilla flickan skall döpas och tas emot i församlingen. Mamman är inte ung, har inte egen familj, men har så hett önskat ett barn. Det blev en liten flicka från ett afrikanskt land. Vi har fått höra fragment av en berättelse, en övergiven baby, ett barnhem med  över 100 barn, ingen enskild vuxen att anknyta till.

Under några månader i flickans hemland lärde hon sig svenska av mamman, fick höra om Emil, Pippi och Mumintrollet. Vi träffade henne i somras, en pigg och glad 6-åring, som hoppade med de andra barnen i hoppställningen, eller lekte i kalla badvatten.

Nu skulle hon döpas i finklänning och med pärlor i håret. En lycklig mamma och glada gudmödrar. Vi sjöng alla släktens favoritpsalm så högt vi kunde, det var en glädjens dag.

Men jag mindes något som mamman berättat. Den lilla flickan hade börjat i förskolan,  och hade sett något.

–Jag skulle inte vilja vara så mörk, hade hon anförtrott mamman.

Det fick mig att tänka på vardagsrasismen, slarviga uttryck, skämt på cafeterian eller idrottsarenorna. Inte ont menade, bara sådant som vi säger. Men det är ordval, som kan uppfattas som kränkande. En vardagsrasism, som är så osynlig att den som omfattar den bara reagerar med häpnad, om man påpekar det.

Men det finns mer. Vi är känsliga för ansikten, det finns en omfattande litteratur, som visar att vår förmåga att avläsa ansikten är medfödd och har en osviklig precision. Jag vet inte om samma gäller hudfärg, men det är väl högst troligt. Jag vet inte heller om flickan hade hört något från sina kompisar. Uppenbart hade hon noterat att hon var olik, att det fanns ett vi och dem, och hon tillhörde dem. De som varit hennes enda värld under hennes första 6 år, blev plötsligt främmande. Den hon varit i en stor gemenskap var hon inte längre.

Det slog mig med sådan kraft hur upplevelse av kränkning kan uppfattas. Det är inte en slags överkänslighet. Vi säger att det är bara politisk korrekthet när man plockar undan Tin-Tin i Kongo från hyllorna. Det kan avfärdas, tryckfriheten har ett så oeftergivligt värde, att det tar över en eventuell kränkning. Men vi kanske ska tänka ett extra varv när vi alltid sätter tryckfrihet och konstnärlig frihet över de sår, som vi tillfogar de andra, de som kommit hit. Provokation eller tanklöshet vi har lätt att försvara det, rätten att säga vad vi vill hamnar i grundlagen. Men om det skadar och förnedrar de andra? De som vi tror är som vi, men ändå aldrig kan bli det, av biologiska skäl, eller med ett kulturarv, som har rötter i deras egen barndom, de ger oss alla ett ansvar för den kulturvärld som vi lämnar till nästa generation. Dit hör inte den tanklösa vardagsrasismen.