Tidens slut och Zombieapokalypsen

3/11 2012 av Marta Gustavsson

Ämnen: , , , , , ,

Lagom i tid till det amerikanska valet kom två påminnelser upp på min skärm, båda från USA, om tidens slut, eller åtminstone om hur saker vi tar för självklara kan tas ifrån oss. Den första var ett ödesdigert oväder vid namn Sandy som jag tror inte någon av oss har kunnat missa. Det andra var youtubeklippet Whedon on Romney där filmmakaren beskriver hur den oppositionella presidentkandidaten förebådar och förespråkar zombieapokalypsen; en tid där man roffar åt sig det man kan eftersom världen har blivit för farlig.

Samtidigt förbereder jag gudstjänst dels inför allhelgonahelgen och dels inför söndagen före domsöndagen. Två gudstjänster som behandlar tidens slut, men med ganska olika infallsvinkel. Under Alla helgons dag är fokus tröst, medan söndagen före domsöndagen (och naturligtvis domsöndagen, där jag själv inte är i tjänst) är mer inställd på dom. Människan som offer, tröstad, salig och helgad firas först, därefter uppmärksammas människan som förövare, kapabel till ondska, kallad till vaksamhet och bot får avsluta kyrkoåret.

Det finns ytterligare anledning att uppmärksamma de yttersta tingen, utan att säga för mycket. Mayiakalendern förebådar att tidens slut kommer redan i vinter och dessutom har det danska facebookeventet Revolutionen (där en stor del av mina bekanta har klickat i att de kommer) ett datum som ligger ungefär samtidigt. Slutet är alltså, om inte nära förestående, så åtminstone oerhört aktuellt.

Hur ska vi navigera i detta? Ja, det är ju lätt att slå ifrån sig det man inte tror på. Naturkatastrofer har hänt fler gånger och det finns inte anledning att tro att just denna, trots att den är mycket tragisk, förebådar tidens slut mer. Zombies är hittepåvarelser. Facebookevent har en tendens att passera obemärkt. Mayiakalendern… nåväl, det råder en viss osäkerhet och jag vill inte ha sagt att inget händer om jag nu skulle upphöra om en dryg månad. Man vill ju inte ha fel.

Samtidigt säger de oss något. Whedons analys; att människor och företag kommer gå lösa som zombies i Romneys USA (eller värld?) och att Mitt själv redan ser underklassen som lägre stående människor, är tillräckligt träffande för att inte omedelbart förkastas som falsk. Att revolutionen inte händer av att en bunt skandinaver klickar ”attending” betyder inte att det inte är saker i gungning. Och att vår tids undergång förutspås kanske kan ha en tolkningsmöjlighet oavsett ifall jorden rämnar eller inte.

Jag vet inte om vi ska avläsa tidens tecken så bokstavligt att vi tolkar naturkatastrofer likt Sandy eller politiska händelser (som en eventuell republikansk valseger?) som bekräftelser på att domedagen närmar sig. Men att man börjar prata om ett slut, fyller kanske en funktion i sig. I Uppenbarelseboken är bildspråket framför allt ett tilltal in i den dåvarande situationen, en utmaning till Romarrikets ordningar, en ilska mot ondskan och en trösterik vägran att acceptera att lidandet är evigt. Hur talar det in i vår situation, i våra världsordningar, till vår tids imperier och deras lydfolk?

Å ena sidan tröst. Å andra sidan dom. Vi drabbas och vi deltar. Men att världen går mot det bättre är kanske svårt att tänka sig i dagens situation, med ökande klassklyftor, klimatförändringar, globala spänningar. Man får gärna övertyga mig om motsatsen, men i stort är jag för det där med negativt tänkande. Jag tilltalas personligen av Whedons sätt att kalla Romneys utopier för zombieapokalyps. Det ställer frågan om hur illa det ska behöva bli innan vi slutar tro på ordningens nödvändighet, på att det nuvarande är det som alltid måste vara.

Om revolutionen och Mayiakalenderns förutspådda slutdatum nu skulle sammanfalla är jag åtminstone försiktigt hoppfull. En tid tar slut. Vad händer sedan?