3/12 2012 av Erik Lundgren

Min arbetsplats i Umeå ligger på en ås. På cykel tar man sig upp längs en lång betongbro, högt över en skolgård, ett järnvägsspår och kommer till slut upp på en platå mellan några byggnader. Bron har identisk lutning hela vägen, det finns ingen vilopunkt alls. Det enda som bryter monotonin i ansträngningen är ljudet av däcken som smäller mot några järnbalkar. Numera är det rätt många yngre som cyklar förbi i god fart.

För att det ska kännas bättre brukar jag memorera dikter eller texter. Uppförsbacken känns mindre tung om jag klarar hela texter utan stakning. En av dem är Kärlekens lov (Paulus i 1 Kor 13). Numera vet jag exakt vad jag hinner med innan första järnbalken klingar till som en skrällande cymbal – ’jag är ingenting’. Eller när den andra kommer – ’tror allt, hoppas allt, uthärdar allt’, även om någon svishar förbi just då. Och om jag inte stakar mig hinner jag med ’störst av dem är kärleken’ innan jag är uppe på platån med ansiktet mot solen och kan andas ut.

Vad betyder texten? Alain Badiou, en marxistisk, ateistisk filosof, med rötter i 68-rörelsen, känd för sina uppgörelser med nutida fransk politik skrev nyss i le Monde. Den allra viktigaste drivkraften i samhället är den tvingande kärleken, den passionerade kärleken, kärleken mellan två människor. Varför? Jo, den öppnar sinnet för det som är utanför en själv, för samhället, för världen. Den som älskar befrias från den inskränkta egoismen, den egna behovstillfredsställelsen.  ’Beslutet att acceptera en annan, till att börja med helt okänd, blir helt och hållet utan villkor eller begränsningar en del av den egna existensen’ (min översättning). Kärleken är enligt Badiou grunden för tänkandet och medför en prislös glädje.

Det får två konsekvenser. Till höger kritik mot relationer, som bygger på ömsesidig tillfredsställelse, om jag ger ska jag få lika mycket. Ett prissättning, som motverkar glädjen som drivkraft för tänkandet.

Till vänster, friheten är inte total, den blir då en annan slags marknadsvara. Kärleken är ett tänkande, som bygger på glädje, inte på ett slappt inkluderande av allt.

Jag tror att han menar att kärlekens gärningar har inget pris, de ligger utanför marknadskrafterna. Individen som gör ständiga val, som optimerar sitt utfall, betalar för dem. Prissättningens samhälle är något annat än den öppna kärlekens samhälle. Badiou igen: ’kärleken är ointresserad av risker och har tålamod att stödja dess effekter. Glädjen som den ger saknar helt och hållet ett pris’.

Har Ni hört det förr? ’Inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, tror allt hoppas allt. Om jag har tro som saknar kärlek är jag ingenting. Kärleken upphör aldrig’. Badiou: det envisa äventyret.

Möts vi där, troende eller ej? Ett samhälle som bygger på kärlek och dess prislösa glädje är inte ett konsumtionssamhälle i ständig tillväxt. Kanske ett samhälle där alla är ett?  Tro och hopp är en längtan till något annat, en önskan att ta sig upp för hela backen. Den envisa kärleken med en glädje utan pris, är den större? Kanske störst?