12/1 2013 av Anders Wesslund

Ämnen: folkrörelse, innebandy, Karneval förlag, Politik, Tony Judt

Läser just nu den brittiskfödde amerikanske historikern Tony Judts lysande bok Illa far landet, Karneval förlag 2012 (www.karnevalforlag.se), om utvecklingen av de västeuropeiska staternas politik under 1900-talet. Fokus ligger dock på den senaste trettio åren och socialdemokratins tappade självförtroende. Boken beskrivs som ”en passionerad uppgörelse med det som enligt honom är kännetecknande för vår tid: materialismen och egennyttan, den okritiska beundran för marknaden, dyrkan av den privata sektorn, föraktet för den offentliga sektorn, de växande klyftorna mellan rika och fattiga, de falska föreställningarna om en gränslös tillväxt”. Judt, som undervisade vid universiteten i Oxford, Cambridge, Berkeley och New York, utmanar åt både höger och vänster med konstruktiva förslag gällande våra samhällens stora problem. Boken skrevs från sjukbädden, Judt dog 2010. ”Det är något är fullständigt fel med vårt sätt att leva idag. Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta… Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda. Vi frågar oss inte längre om domslut eller lagar är bra. Är de rättvisa? Är de befogade? Är de rättmätiga? Bidrar de till att skapa ett bättre samhälle eller en bättre värld? Detta var förr de stora politiska frågorna, även om man inte kunde förvänta sig några enkla svar. Vi måste lära oss att ställa dem på nytt.” Orden är Judts egna.

I sonens innebandylag är det föräldramöte. Vi står inför en situation där vi behöver dra in närmare 50 000 kronor till våra barns aktivitet säsongen 2012/13. Sexton familjer ska bära och dela denna kostnad. I november är det tretton, i dagsläget tolv kvar. Alla grabbar har fått i uppgift att sälja rabattkort á 100 kr för att hålla nere medlemsavgiften, laget söker sponsorer. Föräldrarna beslutar att deras grabbar ska försöka sälja minst fem kort var, sex behövs egentligen för att nå budgetmålet. De flesta föräldrarna hör till medelklassen, några egna företagare, flera som vi offentliganställda tjänstemän, andra i privat sektor. Några har svag ekonomi såsom ensamstående mamman. En del grabbar har uppenbarligen ingen hjälp med försäljningen, hos andra säljer föräldrar till arbetskamrater. Utfallet varierar. Vissa lyckas sälja fler, andra färre. En kille utan hjälp hemifrån säljer ingen och slutar sedan. För andra som slutar betalar föräldrarna sig fria. Andra anstränger sig mer och lyckas också få ut några fler rabattkort. Av var och en efter förmåga, åt alla efter behov.

När försäljningen är klar är underskottet fortfarande drygt 10 000 kr. Hur ska vi göra? Det är torsdag kväll, alla föräldrar är trötta. Ingen orkar sälja mer. ”Ja, men jag går in med det som fattas, så vi får slut på det här”, hur mycket behövs?” kommer de överrumplande orden från en pappa. Hans företag skjuter till. Våndorna löses upp, ingen behöver skjuta till något mer, vilket många var beredda att göra men svårt för vissa. Det finns en tacksamhet i luften.

Som lagledare går jag därifrån med blandade känslor. Vi är flera som bär upp laget med större ideellt engagemang än andra. Företagaren som inte avsätter någon tid (förutom denna kväll) kan gott betala, tänker jag. Men tonen var lite nedlåtande beträffande det folkrörelseaktiga slitet att dra in pengar: ”så vi får slut på det här…” Tjafset? Det kollektiva tampandet om ”småpengar”? Om mitt aktiva drivande av linjen att gemensamt jobba ihop mer? För jag vill hålla ner kostnaderna för de killar vars familjers ekonomi inte är så rymlig, de killar som inte har så mycket speltid men ändå får betala. Vilka mål har vi i laget? Kollektiva eller dolt individualistiska för vårt eget barn? Genom vårt lag drar den verklighet som Judt så levade skriver om. I detta föräldramöte, i denna förening fattar vi vardagens politiska beslut. Ska vi vara tacksamma? Har vi kommit närmare ett kollektivt mål? Och vilken är vinsten, undrar jag. Vinst? Just det ordet har en särskild laddning inom idrotten.

Lagen vann första matchen efter juluppehållet. Alla föräldrar var där.