19/3 2013 av Erik Lundgren

Otaliga gånger har jag suttit med israeliska kollegor och diskuterat konflikten, två folks djupa kärlek till samma markyta. Ofta har jag hört: du som levt i ett land som levt i fred i 200 år, kan aldrig förstå oss med ett ständigt hot om utplåning.
Det slutar alltid med att vi är ense om ockupationen, flyktinglägren, muren och självmordsbombarna. Men jag lämnar alltid diskussionen med en obesvarad fråga. Varför riskerar människor sina liv för ett land, en markyta eller en princip, där det yttersta resultatet, den egna döden gör att de aldrig får uppleva det som man vill uppnå. Är det bara en svensk fråga, okunnig naivitet?

Nyss läste jag tre böcker, för att förstå. David Grossmans På flykt från ett sorgebud, Susan Abulhawas Morgon i Jenin och Shani Boianjius´ Det eviga folket är inte rädda visar båda sidors perspektiv. Alla tre skildrar privata liv mot bakgrunden av akuta händelser både vid gränsövergångar och i regelrätta krigshandlingar. Grossmans bok handlar om en mamma och två fäder, som båda gjort krigstjänst. Mamman förstår att hennes son frivilligt sökt sig till fronten. Hon är upptagen av sina tankar kring hans och broderns uppväxt. Varje förälder, som funderar på sina barns livsval och sin egen roll känner igen sig. Men kriget och konflikten är bara en kuliss, något overkligt och lämnar frågan obesvarad, varför söker sonen sig dit?

Abulhawa skildrar de ohyggliga händelserna som drabbade palestinierna 1948, 1967 och i Sabra och Shatila. Det är svårt att vara oberörd. Huvudpersonens pappa försvinner, hennes bror brinner av hat, deltar i palestinska attacker och ligger bakom ett terrordåd i Libanon. Men frågan om de innersta motiven hos brodern lämnas jag att fantisera kring. Desto större inlevelse finns i de ingående skildringarna av relationer. Dotter – mor-relationer är ömsint skildrade.

Boianjiu, som själv tjänstgjorde i 2 år i israeliska armén berättar om tre unga kvinnor, som rycks ur en igenkännbar tonårstristess och konfronteras med ockupationens verklighet. De slits mellan en vag sympati för palestinier och en obarmhärtig militär verklighet. Ungas vuxenblivande, sexualitet, funderingar kring framtid, har jag läst om förut, men sällan mot bakgrund av död och bestialiska dåd.

Så jag lägger ifrån mig mina tre böcker utan att förstå mer, rätt besviken. Varför ställer man upp på något som både hotar det egna livet, men också strider mot moraliska principer som är så självklara att de verkar banala när de uttalas: respekt för andra, rättvisa, minska lidande och död.

Till slut tvingas jag inse att det som jag fann minst intressant i böckerna, relationer, fokus på det privata livet eller den egna utvecklingen är böckernas huvudbudskap. Alla tre kontrasterar vardagsnormaliteten mot militära konfliktlösningar. Men sätts värderingen av ett individuellt mänskligt liv över nationella, ideologiska eller kapitalistiska värderingar?
Jag vill tro att det normala är att varje gång en människa riktar ett gevär, en sprängladdning eller en drönare mot en annan människa, så dör en del av mänskligheten. Men det finns en annan normalitet, krigets; att förnedra, våldta, döda eller dö. Neitzel och Welzers bok Soldater kom just. Den bygger på nedskrivna intervjuer av tyska krigsfångar, som utan att tvekan ägnat sig åt de mest grymma krigshandlingar. Samtidigt har de barn, familjer, omsorg om vänner och grannar.
Hur kan två normaliteter rymmas inom samma människa, som så tydligt är totalt oförenliga, att leva och låta leva – och att dö och döda? Är ondskan och den normala vardagen i själva verket lika banala?