Dagar i Berlin

3/4 2013 av Lars Söderholm

Ämnen: , , , ,

Berlin.
Kyla. Snö ligger kvar på trottoarerna. Under fem dagar tar sig solen igenom molntäcket en kvart.
Berlin.
In genom de små, kvadratiska intensivt blå glasfönstren i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche tränger inte mycket ljus. Det relativa mörkret därinne bidrar till ett lugn, en fokusering.
Människoöden. Kristus korsfäst på en av sidoväggarna. Texter drar i nuet in människor som under nazitiden i ord och handling stod upp för sin tro och fick betala med sina liv för sin tydlighet.
Där bredvid hänger Stalingradmadonnan. En bild av Maria som skyddar sitt barn. Bägge är de insvepta i en mantel. En kolteckning på baksidan av en rysk karta. En kolteckning som skänkte tröst och hopp till människor instängda i Stalingrad. Människor som alla dödades, dödades av andra människor.
Människoöden.
Sexåringen vill så gärna ha en hund. Men du är ju i skolan på dagarna, vem ska då ta hand om hunden, undrar mamma. Då ringer han först farfar och sen morfar, kan inte hunden få vara där under dagarna, undrar han.
Så många olika trådar i denna livets väv.
Det är Påskafton. De återvänder till kyrkan vid 18. En liten vokalensemble och några få instrumentalister delar med sig av sin och Johann Sebastian Bachs gestaltning av passionsdramat.
”Blute nur, du liebes Herz”. ”Blöd mitt hjärta. Barnet du burit blivit en orm, tänker en mördares tankar.” Denna smärtsamt vackra sopranaria.
Några dagar tidigare meddelade löpsedlar Wenche Behring Breiviks död. Hon var mor till Anders Behring Breivik.
Människoöden.
Denna väv med så många trådar.
Och många blir tydliga i Berlin en kall påsk.
I Historiska muséets kafé sitter i deras närhet två tonåriga japanska flickor. Flickorna pratar intensivt och fotograferar sig med mobilen där de sitter bredvid varandra uppfyllda av livets förväntningar.
På judiska muséet hade han sett en sjuttio år äldre bild, också den av två glädjefyllda och förväntansfulla tonårsflickor. En svartvit bild. Men texten under berättar hur den ena av flickorna tas till fånga och mördas i ett förintelseläger. I montern ligger den andra flickans almanacka. Ensam sedan ett år, står det tvärs över ett av uppslagen.
Så många människoöden.
Han noterar att människor i Berlin verkar lugnare än människor i Stockholm.
Väl hemma måste han berätta för några av sina vänner vilka utomordentliga utställningar de två museerna huserar.