Klyv ett stycke trä

26/5 2013 av Lars Söderholm

Klyv ett stycke trä…

Det där trästycket hade han haft i fickan ända sedan den dagen när han var ute och gick på gårdsplanen. Det var där bonden de hyrde av högg sin ved. Ett ganska magert stycke trä, med flera kvistar i. En del av stycket var rot, hade vuxit under jorden. Riktigt klart för sig varför det drog till sig hans intresse hade han inte. Kanske var det just för att han inte visste som han tog det med sig. Han fick in det i jackfickan. Tur att han hade rymliga fickor på sin slitna jacka.

Klyv stycket trä.

Tanken låg i hans huvud, skvalpade runt där han tog sig fram på den knaggliga stigen ner mot den, insjön. Närmre sjön blev växtligheten lummigare.

När han hittade en sten där han skulle slå sig ner, rasslade det till i det torra gräset. En kopparorm, tydligen.

Han erinrade sig kvinnan han träffade nyligen. Hon var i sjuttioårsåldern, hade haft problem med sin höft en tid. Operationen var inplanerad. Men höften blev plötsligt så mycket sämre, operationen måste ske tidigare än vad som var tänkt. När den var över fick hon beskedet att höften drabbats av nekros. Den hade dött, av blockerad blodtillförsel. Det hade gjort operationen mer komplicerad än väntat. Mer av konstmaterial måste ersätta hennes höft.

Han stack handen i fickan, kände på träbiten. Det var länge sedan den varit en del av trädet, pumpats igenom med näring. Också den hade drabbats av nekros.

Han tog fram träbiten. Sandpapper och en morakniv hade han i ryggsäcken. Med höger hands fingrar följde han träets yta. Trästycket hade en inböjning som fångade hans intresse. Han drog försiktigt sandpappret längs inbuktningen, fick den mjukare, fick den att träda fram tydligare.

På håll hörde han några svalor.

Klyva trästycket, nej, det kunde han inte.

Med viss möda fick han ner träbiten i jackfickan igen.

Svalorna blev ivrigare, han rycktes upp ur sina tankar.

Roten skulle han slipa med fint sandpapper. Sedan olja in. Blekt grågrön färg, ett par ganska tunna intensivt röda linjer, började han tänka. Färgen låg kvar hemma i förrådet.

När han var tillbaka på gården var det för mörkt att måla trästycket. Men att bearbeta ytan med kniv och stämjärn gick bra. Han kände att formen började stämma.

Färgerna kom på nästa förmiddag.

Han kände sig ganska nöjd med resultatet.

Så återkom tanken att klyva trästycket. Han kunde inte lämna den. En stor del av dagen gick. Men klyva stycket kunde han heller inte, han fick det inte att stämma.

Nästa morgon gick han tidigt ner till insjön. Han tog några simtag i det långgrunda vattnet. Inget spår av kopparormen den här morgonen. Han saknade den faktiskt. Han satte sig ner i gräset. Kände trästycket i fickan och drog upp det. Tanken att klyva trästycket hade inte släppt honom. Nu synade han den igen, eftertänksamt. Klyva den, nej. Men i morgonljuset såg han att trästycket hade en spricka. Det fick honom att rycka tillbaka.

Hans arbete hade varit förgäves.

Tillbaka till gården och förrådet. Hitta ett nytt trästycke och börja om? Han började leta men hittade inget. Besviken gick han in i förrådet där han hade sin verkstad. Slog sig ner. På det gamla spritköket kokade han upp lite vatten. Han hittade kaffepulvret och kaffekoppen med det halva örat.

Han sitter där och tankarna går. Han kan inte låta bli att föra handen över trästycket. Nu när han vet att det är sprucket, känner han det så tydligt med fingrarna. Så synd, tänker han.

Han lägger det ifrån sig. Går åter ut på gårdsplanen för att leta ett nytt trästycke. Jo, han hittar ett stycke och tankarna går igång, han börjar arbeta med det. Men det tidigare stycket kan han inte släppa.

Det går ytterligare ett par dagar. Gradvis går det upp för honom att sprickan i det första trästycket är på väg att bli en väsentlig del av det arbetet. Efter en del funderingar gör han sprickan aningen tydligare genom att markera den med en blålila färg som är så mörk att den knappt framträder från bakgrunden.

…så är jag där