9/7 2013 av Anders Wesslund

Ämnen: Anders Ehnmark, Fursten, Machiavelli

Bortanför havsbadet och campingen finns en liten mindre strand. Grusvägen som leder dit är inte allmän men, som allemansrätten, är den öppen för oss alla. Nästan framme vid den lilla ljuvliga stranden hade vi plötsligt en BMW:s breda front framför oss. Det var en SUV, en sådan där monstermodell av en personbil. Till vänster stod badgästernas bilar uppklämda i vägkanten, någon möjlighet att mötas fanns inte. Det var tydligt att BMW-föraren inte hade tänkt gå åt sidan. Han tvingade oss och bilen bakom att backa. När vi väl kunde mötas vevade han ner bilrutan, som han hade gjort vid en bil tidigare, det noterade vi. Han liknade Jan Stenbeck, lite plufsig, lite nyrik och med en distanserad och överlägsen blick. Mannen sade: ”Fundera över hur brandbilen skulle kunna ta sig fram här”. Han syftade troligen på hur den skulle komma fram till hans palatsliknade sommarställe som låg ute på udden. Men budskapet var ett annat: ”Jag bor här, har betalt den här vägen och jag vill inte ha några badgäster här intill på den allmänna badstranden. Stick”!

Nere vid stranden såg jag mig omkring. Där satt en del småbarnsfamiljer, några äldre personer, ett gäng tonåringar. Det var stillsamt, lugnt, som det brukar vara på den här lite undanskymda sommaridyllen till strand. Äldre sommarstugor försvinner i skogskanten och grönskan runt omkring, i sanden kopplar människor av, barn leker i vattenbrynet.  Det är bara lyxvillan på udden som bryter av mot den frid och avkoppling som känns. Här är människor – jämlikar – som njuter av sin ledighet. Semester och naturen, Guds fria natur som vi vist och klokt i vårt land ger alla tillgång till.

Mötet med mannen fick tankarna att gå till latinska länder runt Medelhavet, till sydamerikanska – och svensk skärgård längre söderut. Dit där ägandet avgör relationen. Jag fann mig inte just då men hade velat säga något avväpnande, något dräpande. Tankarna var ett tag riktigt elaka.

Anders Ehnmark har skrivit en bok om Machiavelli och hans bok Fursten. Machiavellis bok var en av många furstespeglar som lärda runt fursten skrev till hjälp och stöd till dem i sin maktutövning. Ehnmark överför texten till 1900-tal och diskuterar hur jämlika samhällen och stater kan växa fram. Historisk har de som gripit makten använt våld för att störta fursten. För att upprätthålla den nyvunna makten har detta våld drivit intressekonflikten dit att enda sättet att behålla den nyvunna makten har varit genom eget våldsutövande. Hur bryta detta? undrar Ehnmark.  Kan jämlika samhällen växa fram när de ojämlika makthavarna avsatts? Eller är det en historiens nödtvungenhet att upprepa makt- och våldsutövande från de nya segrarna. Kan folket på badstranden resa sig mot SUV-förarens maktanspråk och skapa en ordning där alla vill, kan och får vara med?

Kyrkan har historiskt valt två vägar. Antingen har den lierat sig med fursten, blivet bärande religion i furstendömet eller staten och prästerskapet har predikat underdånigheten som kristen dygd. Den andra, mycket smalare vägen har hos marginaliserade kristna grupper varit att finna inspiration, kraft och legitimation till motståndet ur tron. Att vända andra kinden till har tolkats radikalt, som en aktiv handling för att med ickevåld bryta den ordning som gör våldet till drivkraft. Här har hatet, som är det första som väcks (som för mig mot ”Stenbeck; ”djä… drygskalle”), kanaliserats till kraft för att med list finna vägar ur förtryck och till upprättelse av människan.

För mig blev denna sommardag en påminnelse om hur makten ser ut också i detta land, också i denna tid. I min egen hemtrakt finns människor som vill göra åtskillnad, utestänga och hålla nere andra. Och en påminnelse om hur svårt det är att inte antingen passiveras (”äh, låt honom hållas”) eller låta hatet – som i sig är positivt! – enbart tillfredsställa min egen position. Då förändras absolut inget utan får bara självtillräckligheten att växa. Nej, för att bryta maktstruktur, ondska och våld behövs list, mod, kärlek – och medmänniskor. Tron handlar om det vi hoppas på – en ny ordning, där vi människor oavsett tro eller rang ser varandra som likar. ”Oberoende vad fursten säger finns en rätt. Du och jag är alltid vi med livets ögon sett.”