16/10 2013 av Erik Lundgren

Ämnen: Bröderna Karamazov, Chrustjev, Dostojevsky, Gud, gudstro, Lacan, Mahatma Gandhi, Slavoj Zizek

Finns Gud? Frågan har många svar, de enklaste är ja eller nej, svar som inbjuder till testuggande, som inte övertygar någon utanför den grupp som vet svaret.
Är frågan meningslös? Det finns en annan aspekt på svaret än att veta. Dostojevsky antas ha menat i Bröderna Karamazov att om Gud inte finns, så kan man göra vad som helst. Ett moraliskt beteende är beroende av vilken tro en människa har. Psykoanalytikern Lacan vände på påståendet. Om Gud finns kan man göra vad som helst. För den som har Gud på sin sida är allt tillåtet. Det finns en förskräckande historisk erfarenhet av religiöst motiverade konflikter och krig. Tro som ett massförstörelsevapen, som inte står kärnvapen efter i förlust av människoliv. Den aktuella situationen i Syrien, Mellanöstern, stora områden i Afrika tycks bekräfta tanken.
Är det fel på religionen, eller kan man förstå oförsonliga konflikter på ett annat plan? Filosofen Slavoj Zizek, har pekat på hur stalinismen hade närmast religiösa förtecken. När Chrustjev 1956 tog ifrån Stalin helgonglorian var det många ledare i den kommunistiska världen som begick självmord. Själva grunden för deras liv torpederades. Samma devota, närmast religiösa beundran för ledaren känner vi igen från den tidiga fascismen i Italien, eller ända till vår tid för Hitler.
Tolkningen är att auktoritetstro och ideologiska värderingssystem, snarare än Gudsupplevelsen är den destruktiva kraften.
Det vi ser just nu i USA liknar till sitt innehåll samma fenomen. Människor inom den republikanska kristna högern vet hur det är. Att kompromissa eller föra en dialog med meningsmotståndaren strider mot helt grundläggande värderingar, viktigare än det demokratiska beslutsfattandet. Några vet att de har rätt, och det tar över andras rätt att ha en annan uppfattning.
För någon vecka sedan firades i Indien Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhi var inte heller kompromissernas man, men det känns fel att kalla honom oförsonlig. De instrument han valde byggde på två saker. Icke-våld, och att övertyga många människor, både genom ord och exempel.
Det är tydligt att ledare har betydelse för kollektiva rörelser, ledare som övertygar eller tolkar mångas vilja. Men utgången av konflikter som inte dödar eller skadar kräver ett värderingssystem.
Tron på Gud är inget värderingssystem, till Gudstron hör många olika värderingar. Jag träffade nyligen israeliska kollegor som oroades av den stora migrationen av muslimer till Skandinavien. Ni riskerar att ta in oförsonliga konflikter, som har den religiösa övertygelsens alla kännetecken. Var rädda om er egen religion, sa en av dem.
Jag förstod inte. Det är oändligt tilltalande att ni översätter Gud med kärlek, det har visserligen rötter i gammaltestamentliga profetord, men ni uttrycker det mer än andra troende.
I djupa tankar grubblade jag vidare. Frågan om Gud finns föreföll plötsligt så irrelevant, däremot kraften i en religiös tro, en slags integration med sitt innersta, uppfattningen att det finns något mer och större. Men inte vad som helst, inte något som är det enda rätta. Det liknar mer den buddhistiske munk som i tio år mediterade över ett mantra. Mantrat löd: jag har förmodligen fel.
Dvs, andra tycker något annat än jag. Det enklaste sättet att blockera andras idéer är att döda, men det finns mer sofistikerade metoder: osynliggöra, förlöjliga eller trycka ner. Om Gud är kärlek öppnas andra förhållningssätt. Kanske kan demokrati beskrivas som Gudsriket i all sin grå protokollförda vardag, där instrumenten är att lyssna, ingå i dialog, kompromissa, ändra sig. Men demokratin kan inte bara vara formell, som Bo Rothstein tycks mena (DN 13/10). Utan reell – allas lika värde, ingen korrupt ämbetsmannakader, ett rättvist rättssystem, allas tillit till att samhället inte missgynnar någon och inte gynnar ett fåtal.
Om Gud är kärlek, så finns demokrati.