3/3 2014 av Anders Wesslund

Ämnen: Gävle, Härnösand, Luleå, Norrland, Östersund, Po Tidholm, Sápmi, Skellefteå, Sundsvall, Umeå

Årets sommarmöte för Förbundet Kristen humanism är förlagt till en av Europas två kulturhuvudstäder 2014. Ska man vara uppriktig är det främst städer i den västra delen av vår världsdel det handlat om. Sedan starten 1985 med Aten, har man dock kunnat se EU:s utvidgning österut avspegla sig i valet av städer. I år är Riga i Lettland en av städerna. Den andra är – Umeå! Så långt norrut har utnämnandet bara nått en gång tidigare, till Reykjavik år 2000, som då var en av nio utvalda städer. Dessa båda städer ligger på ungefär samma breddgrad.

För många sörlänningar är Umeå nog nästan lika exotiskt eller åtminstone lika mentalt avlägset. Det är någonstans i norra Sverige, i Norrland. Dit man kanske skulle åka någon gång, eller där man var på fjällvandringen en gång när man var ung. I någon av de storslagna nationalparkerna, orörda fast landet omkring exploaterat. Man åkte tåg hela natten och reste stor del av nästa dag för att komma fram. Visst låg Skellefteå, eller var det Sollefteå, längst norrut? Men Piteå då, är det söder om, nej både Skellefteå och Piteå är väl norr om Umeå? Jo, det är rätt.

Idag har kanske Norrlandsbilden förändrats. Många fler svenskar har sedan slutet av 70-talet idag kontakt med denna stora landsdel av Sverige. Det hänger ihop med universiteten och högskolorna där alltfler studenter söderifrån fått sina utbildningar. En dotter, en son, en kusin eller ett brorsbarns har kanske läst i Umeå eller Luleå i första hand men kanske även Östersund, Sundsvall, Härnösand och Gävle, men då är vi långt söderut. Och det är nog främst Umeå det handlat om. I globaliseringens och regionaliseringens tid är det egentligen bara denna stad och region som har haft tillväxt, växtvärk och lite hybris. Här uppe kallar man sig självutnämnt för Norrlands huvudstad. Man kan undra om Umeå faktiskt ligger i Norrland eller om det är en anomali, men då är man kanske lite hård, trots allt.

Eller har Norrlandsbilden egentligen förändrats? Bara namnet i sig är talande. Det är och har varit maktens namn på den nordliga provinsen. Norrland är den koloniala benämningen på de platser där uppe som har de konstiga namnen både på svenska, samiska, meänkieli eller tornedalsfinska. Norrland ligger även ovanpå delar av ett annat land, Sápmi. ”Norrland har varit en projektionsyta i det svenska modernitetsprojektet, och även den nu rådande Norrlandsbilden är en konsekvens av nationalstatens behov av en motpol i berättelsen om den moderna, urbana nationen”, skriver Po Tidholm i förordet till sin utmärkta essä- och reportagebok med just namnet Norrland (Teg Publishing, Luleå, 2012.) Historien om Norrland är lång och sorglig fortsätter Tidholm, och det är historien om nationalstaten Sveriges koloniala arv. ”I Norrland hafva vi inom våra gränser ett Indien om vi förstår att bruka det” har varit blicken hos makten alltsedan Axel Oxenstiernas uttalande på 1600-talet.

Ja, är det så vi fortfarande ser på Norrland? Eller är bilderna fler och mer mångfasetterade? Vid årets sommarmöte 6-10 augusti på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå ges möjlighet att ompröva gamla föreställningar och berikas av fler, nya bilder!

 

Några litteraturtips förutom Po Tidholms bok:

https://nilsharnesk.com/2012/12/28/sista-chansen-for-norrbotten-och-norrland-norrlandsfragan-anno-2012/

Joar Tiberg, Ingenting händer. Manifest förlag. Lennart Lundmark, Stulet land, svensk makt på samisk mark. Ordfront, 2014.

https://tank.umu.se/ligger-umea-i-norrland/