22/5 2014 av Lars Söderholm

Ämnen: Alf Linderman, Björn Skogar; Förbundet för kristen humanism, Förbundet för Kriste samhällsliv, Förbundet Kristen humanism, Gottlieb Klein, Helle Klein, Inga Sanner, Karin Nyberg-Fleischer, Manfred Björkquist, Nathan Söderblom, Olov Hartman, Oscar Ekman, Sigutnastiftelsen, Sven Hartman

Att 1914 utgjorde början på en mycket destruktiv period i Europas historia blir vi nu ofta uppmärksammade på. Många drar paralleller mellan 1914 och 2014. Här kommer några rader om positiva ting som skedde i vårt land under tiden för ungefär hundra år sedan.

Religionsvetenskapliga sällskapet hade söndag den 18 maj ett möte på Sigtunastiftelsen. Direktor Alf Linderman visade oss runt på Stiftelsen och berättade om verksamheten.

I början av 1900-talet förändrades snabbt förhållandena i samhället och kyrkans sätt att fungera kändes inte på samma sätt relevant för denna nya tid. I Ungkyrkorörelsen växte en ambition att möta en ny tid på ett nytt sätt.

En av de drivande i denna rörelse var Manfred Björkquist. Han var uppvuxen i ett prästhem i Ångermanland. Han studerade filosofi och pedagogik och skrev en licavhandling i pedagogik. Uppenbarligen var han en person som mycket känsligt såg var problemen i tiden fanns. Och han var en person som kunde engagera andra, dra igång många olika typer av verksamheter.

En av dem var Förbundet för Kristen Humanism. En annan, där han var en av idégivarna, var Sigtunastiftelsen. Tankarna växte fram strax före första världskriget. Han hade mycket god hjälp av Oscar Ekman, på den tiden en mycket kapitalstark ekonomisk aktör. Sigtunastiftelsen startade 1917. Den mest namnkunnige av dem som drog igång Sigtunastiftelsen var Nathan Söderblom. Manfred Björkquist blev Stiftelsens första direktor.

Björkquist var skicklig i att se och upptäcka konflikter. En strävan han hade var att överbrygga olika konflikter, att få människor av helt olika bakgrund att träffas och föra samtal. Jag minns själv från sjuttiotalet hur varje sensommar anordnades en konferens med rubriken ”Arbetare och akademiker” som stod öppen för människor med olika bakgrund.

Alf Linderman menade i sitt anförande att denna kultur av möten mellan olika krafter i samhället i sin förlängning ledde till Saltsjöbadsavtalen och den svenska modellen.

Linderman strök också under det stora värdet i att Sigtunastiftelsen under alla år varit en privat stiftelse och stått oberoende av kyrkor. Att just detta gjort att det varit och är möjligt att komma som den man är och föra samtal utan att vara bunden till olika konfessioner.

Så fick vi vandra runt i byggnaderna, se biblioteket och refugiet.

Därefter höll Karin Nyberg-Fleischer ett föredrag om Manfred Björkquist. Hon kompletterade Lindermans bild. Karin Nyberg-Fleischer pekade på Manfred Björkquist mycket stora förmåga att dra igång projekt för att göra gott. Inte minst när det gällde folkbildning. Hon fick också igång ett samtal bland åhörarna så att flera personer kompletterade bilden av Björkquist och Stiftelsen. Bland dem var Sven Hartman, son till Olov Hartman, var med i samtalet efter Karins föredrag och gav en personlig bild av livet på Kullen där Sigtunastiftelsen ligger.

Religionsvetenskapliga sällskapet bildades för ungefär hundra år sedan. Också där var Nathan Söderblom en av grundarna. Bland dem fanns också Gottlieb Klein, då överrabbin i Stockholm. Det är uppmuntrande att läsa om den djupa vidsynthet som präglade dessa personer. Klein och Söderblom hade en mycket nära vänskap. Förra året publicerades en bok som behandlade Sällskapets historia och där tecknas utförliga och initierade bilder av grundarna. Där finns också en mycket intressant bild, tecknad av Inga Sanner, av den tid i vilken Sällskapet kom till. I boken skriver Helle Klein om sin farfars far Gottlieb Klein.

Jag ställde frågan om vilken mening Björkquist och hans samtid lade i begreppet humanism. Björn Skogar menade att det var en rörelse präglad av idealism i filosofisk mening, en strävan efter att göra gott. En positiv människosyn hör också dit. Möjligen ett slags konservatism, som strävar efter att överbrygga motsättningar mer än att bejaka stora förändringar i samhället.

En knapp vecka tidigare var jag med mina kyrkvärdskollegor från Täby på besök i Djursholms kapell, ett kapell som mer eller mindre byggdes åt Nathanael Beskow, grundaren av den andra linjen, Förbundet för kristet samhällsliv, som sedan smälte samman med Förbundet för kristen humanism, till vårt nuvarande förbund.

Det finns tankar i Religionsvetenskapliga sällskapet att framöver ordna ett möte som behandlar Nathanael Beskow.