7/7 2014 av Sten Högberg
Det gångna året har det förts en debatt i kristna kretsar kring det svårtolkade teologiska begreppet Försoning. Någon gång beskrevs debatten som en ”försoningsstrid”. Startskottet den här gången var boken Försoning behövs – av Sofia Camnerin och Arne Fritzon, bägge två pastorer i Equmeniakyrkan och en av dem assisterande kyrkoledare i samma kyrka. Bägge två har rötter i Missionskyrkan, ett frikyrkosamfund som föddes 1878, delvis som en effekt av en djupare försoningsstrid inom Svenska kyrkan. Jag tänker inte här diskutera deras bok men inspireras av dess tema och förstärka det – Försoning inte bara behövs utan det är den grundbult i allt levande.
Sofia ifrågasatte bl.a. sambandet mellan försoning och korsets lidande, blod och död, som de traditionella kristna lärorna gärna knyter samman. Det öppnar upp för vidare perspektiv. Detta skrivs mitt under Almedalsveckans politiska och filosofiska kraftmätning som överladdats av supervalåret. Är striden och konflikten en motsats till försoning eller är det en förutsättning. Jag skulle vilja betona försoningen som det viktigaste målet för öppen konflikt. Försoning kan förstås ur många vinklar, andligt, teologiskt, sociologiskt, psykologiskt och kanske till och med naturvetenskapligt. Jag definierar försoning framför allt som en instabil pågående process mellan två poler – försonad och oförsonlig, vilka sällan eller aldrig uppnås.
Försoning är den process som får olika stridande krafter, intressen eller maktcentra att successivt samordnas och integreras istället för att bekämpa och skada varandra eller ta makten över och rangordna varandra. När det sker blir kraften betydligt större än summan av delarna som lägger sig i varandras armar. Hierarkisk ordning och reda är inte försoning, men kan vara en väg dit om syftet är sådant, vilket det sällan är. Kristen tro är kritiserad för sin treeniga gudsbild. Den anses av vissa som tillbedjan av tre individuella gudar i stället för en Gud. Själv ser jag treenigheten som en viktig symbol för försoning, där Guds tre uppenbarelsevägar för människan – Skapelsen, Människosonen och Livsandan dansar en väl samordnad dans av försonade krafter, där människan bjuds in genom Kristus. I judisk och kristen tradition är det vanligt med en tredelning av människan i Ande Själ och Kraft eller Kropp Själ och Ande. I den andefattiga sekularismen har anden bakats in som en fysisk funktion i kroppen – Andningen. Men faktum kvarstår att tredelningen av människosynen innebär inte att vi ser tre människor utan en. Vi ser normalt oss själva som en hel människa, men kan däremot identifiera andra som mer eller mindre splittrade eller oförsonade med sig själva. Det är en kristen människosyn, att vi är oförsonade med oss själva, att kropp, själ och ande ligger i konflikt, att vi behöver försoning och att det finns en väg till försoning med oss själva, med andra, med samhälle, natur och Gud.
Jag tror att konflikt och försoning hör samman, men försoning och lidande behöver inte höra samman. Konflikt däremot kan leda till lidande och död därför att den svagare parten i en konflikt inte underordnar sig den starkare och vägrar dagtinga med sin själ. Försoningen i samband med Jesus död på korset ligger, tror jag, inte i lidandet och döden utan i hans beslut att inte dagtinga med det uppdrag han tagit på sig att öppna en väg till försoning för Israels barn – judar, samarier och de som assimilerats med andra folk – indirekt en väg till försoning för alla folk. Konsekvenserna kunde leda till lidande och död och det blev så i Jesus fall. Samma sak gäller för alla som väljer kärlekens kallelse konsekvent i ett totalitärt eller revolutionärt samhälle. Många exempel i världshistorien har gjort samma sak.
Jesus blev en viktig inspirationskälla och vägledare genom sin konsekvent genomförda tecknande av Guds kärlek till människan. Det var inte Gud som offrade Jesus. Det var oförsonliga fiender till försoning med Gud, som offrade Jesus – Människosonen och därmed sådde ett viktigt frö till ett träd vars rötter och grenar växer sakta, bryts av ibland, bränns ner ibland, men fortsätter växa envetet.