13/8 2014 av Helene Egnell

Ämnen: antirasism, Auschwitz, David Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg, hemland, nationalstat, rasism, Södertälje, världsmedborgare

”Att vara hemma är att bli förstådd utan att behöva säga så mycket.” Så skriver Göran Rosenberg i sin underbara bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En mening som satte ord på något som jag försökt formulera i olika diskussioner på Facebook kring frågor om nationalism och svenskhet.
På nationaldagen var det en vänsterradikal grupp som bestämde sig för att uttrycka sin samhällskritik genom att bränna svenska flaggor. Det var inte helt klart vad denna flaggbränning stod för, men diskussionens vågor gick höga kring huruvida detta var ett bra sätt att föra den antirasistiska kampen. Bland dem som stödde aktionen fanns idéer om att all form av nationalism är av ondo, att det inte spelar någon roll var man är född, utan att vi alla borde bli världsmedborgare.
Efter att ha läst Göran Rosenbergs bok har jag stärkts i min uppfattning att bara den som har en mycket stark grundtrygghet och har en levande förbindelse med den miljö i vilken man växte upp, kan proklamera sig som världsmedborgare. Om man, som Göran Rosenbergs far, har förlorat platsen, människorna och språket som formade en, är det oerhört svårt att göra sig hemmastadd någon annanstans.
Många i vår värld, och många i vårt land, har erfarenheter liknande David Rosenbergs. Det är höjden av arrogans av den som har lyckan att ha ett hemland att bränna detta hemlands flagga, ett mycket missriktat uttryck för solidaritet med dem som förlorat sitt hemland och inget hellre vill än att återvända dit, eller åtminstone upprätthålla sin förbindelse med det.
Att erkänna att det finns en ”plats där vi första gången sätter ord på världen och delar den med andra människor och gör den till vår”, och att den platsen inte kan ersättas, är inte detsamma som att säga att det är den objektivt sett bästa platsen i världen, eller att vi som kommer därifrån är överlägsna alla andra. Tvärtom, tänker jag, om jag inser betydelsen för mig av min plats, så förstår jag bättre att andra platser är viktiga för andra människor.
Göran Rosenberg beskriver sin Plats, Södertälje, på ett sådant sätt att jag, som växte upp ett årtionde senare i en helt annan miljö några mil därifrån, känner igen min barndoms Plats och förstår hur den har präglat mig.
Det finns en Karin och en Ingvar också i boken. De närmaste vännerna, som var hemma på den nya platsen. Det gick trots allt att knyta starka vänskapsband där. Det fanns möten människa till människa.
Att vara en Karin eller en Ingvar, som ser en människa som man tror att man kan bli vän med och inte en flykting som aldrig kan bli annat än en främling, och att förstå vad det betyder att ha en plats som är hemma – det tror jag är ett bättre bidrag till kampen mot rasism än vidlyftiga deklarationer om världsmedborgarskap.