10/9 2014 av Anders Wesslund
På söndag väljer vi. Det handlar om val till kommuner, landsting och riksdag, om att medborgare gemensamt fattar beslut om gemensamma angelägenheter. Inte om vilket parti som passar mina åsikter bäst, vilket en extremt individualiserad tid vill få oss att tro. Lite perspektiv på de inte oviktiga vardagsfrågorna ger möjlighet att se lite längre, se i vilken riktning våra gemensamma val går, och hur väl valen stämmer överens med de ideologiska övertygelser vi har. Två internationellt uppmärksammade böcker som kommit den senaste mandatperioden och som bidrar till perspektiven, är Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden (karnevalforlag.se) samt Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet. (svensk sammanfattning av Jesper Roine, se t ex bokus.com). De första två är professorer som genom epidemiologiska studier visar på sociala faktorers centrala betydelser för hälsan. Med en stor mängd data jämför 23 rika länder – mönstret är slående: mer jämlika samhällen kommer nästan alltid ut som bättre för både rik och fattig. Det gäller hälsa, trygghet (mindre våld), lycka, materiell framgång, livslängd, jämställdhet, hållbarhet. Den idag förlegade (?) nordiska välfärdsmodellen har visat sig vara mycket lyckad. Recensenten i The Economist skrev: ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot#. Göran Rosenberg: ”Med en arsenal av tabeller och statistik smular boken sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla”.
Piketty, den franske ekonomen, bygger också under med det historiskt största materialet kring förmögenhet och löner i Europa och USA från 1700-talet till idag. Kurvorna är tydliga; klyftorna har ökat i båda fallen från 1870. Gapen har minskat efter de både världskrigen för att öka dramatiskt sedan 1980-talet och marknadsliberalismens återkomst. Med ökad ojämlikhet har fascism och rasism åter fått fäste i de västerländska samhällena. Det skedde på 1930-40- talen, det sker igen på 2000-10-talen. I ytterligare en bok, Illa far landet (Karneval förlag) pekar Tony Judt (1948-2010), en av de främsta kännarna av den moderna efterkrigshistorien på att de mest jämlika (moderna) samhällena historiskt sett, är de som byggdes upp i Europa och USA under såväl konservativa, liberala och socialdemokratiska regimer. De varade fram till ca 1980 då Thatcher- och Reaganeran inleddes.
Samlad forskning och rapporter från myndigheter i Sverige de senaste två decennierna pekar på att tidigare bostadssegregation förstärktes med valfrihetsreformerna inom vård, skola och omsorg, främst dem om de fria skolvalen. Konjunkturinstitutet pekar idag på att det fattas minst 100 miljarder årligen för att klara välfärden i Sverige – Alliansen har sänkt skattebasen med ca 160 miljarder per år.
Så långt lite fakta för våra val.
Många vill vara feminister och humanister i denna valrörelse. Andra tydliga och betydligt mer obehagliga yttringar är de antihumanistiska drag som är tydligt uttalade av främlingsfientliga opinioner. Humanismen kan inte lånas till vad som helst, dock vara vägvisande, en kompass. Först och främst, människovärdet är absolut. Främlingsfientliga åsikter, som framförs av SD, bryter mot denna punkt. Vill man bekänna sig till humanistiska, för andra kristna, värden, kommer man inte runt denna punkt. När människors rättigheter skiktas efter nationalitet, etnicitet etc har man varken humanism eller kristen människosyn på sin sida. Svenska kyrkan är t ex inte en kyrka för svenska religiösa traditioner utan en del av den kristna kyrkan i världen. Och en del av en religiös gemenskap som även omfattar andra religioner och deras samfund.
Politisk borde den framväxande främlingsfientligheten vara en läxa för de övre samhällsskikten. Inte minst vi i den välbärgade medelklassen bör lära av vår historia. Ökar man klyftorna, segregationen, så kommer främlingsfientliga krafter att stärkas. Att klyftorna ökats, och det med medvetna politiska beslut och val, är vad samstämmiga röster säger, några exemplifierade här ovan. Att människor dras till nationalkonservativa rörelser och partier idag, är främst reaktioner på att gamla partier och medelklasskikten inte längre stöder de svagare och mer utsatta grupperna. Att komma till insikt om att vi alla samtidigt som individer rymmer fascistiska och rasistiska stråk är en obehaglig men viktig sanning om människans potential. Vi får dock aldrig göra politik av dessa sidor inom oss. Det anstår oss inget mindre än att vara människor, mänskliga. I det ingår medmänskligheten, medkänslan och solidariteten med den mer utsatte.
Den gyllene regeln är humanismens moraliska kompass, uttryckt lite olika i skilda kulturer men den är i grunden densamma. Den bygger på ömsesidigheten och är inte begränsad till individuell moral. Att sträva efter jämlika förutsättningar för alla men att hylla och tillåta ojämlikt utfall (rika har rätt till sitt överflöd, sina rikedomar) är inte en humanistisk ståndpunkt eller en kristen värdering, utan sekularistisk och nyliberal. Att ha rätten att välja bort t ex en dålig skola men låta andras barn gå där bryter mot ömsesidigheten. Att som rika i Nord leva på Syd och dessutom konsumera och förbruka mer än vad globen klarar av, handlar om samma sak. Jämlikheten kommer ur den gyllene regeln. När vi är varandras jämlikar, du min jäm-like, är den andres blick den moraliska utmaningen. När vi ser tiggaren på gatorna i Sverige idag, är våra kluvna, upprörda känslor en hälsning till oss själva. I din blick ser jag mig själv. Så är också feminismen en förlängning av jämlikhets- och frihetstanken. Så länge en genusordning råder där kvinnor konsekvent underordnas är männen varken jämlikar eller fria.
I humanismen är demokratin den politiska vägen. Dialogen (att förstå varandra) går före debatten (att besegra varandra), bildningen och den fria kritiska tanken är vägen för människan och samhället. Humanisten använder sina samlade mentala förmågor tillsammans med alla goda krafter för att söka freden, rättvisan och jämlikheten. När utvecklingen går i motsatt riktning behövs både besinning och att höra varningsklockorna för de krafter som släpps lösa när ett samhälle vänder sig bort från sina humanistiska ideal. Det har skett alltför länge i Sverige och i den globala byn i stort. På söndag är det val i nationen Sverige. Min önskan är att vi klarar att se bortom våra egna intressen eller egna behov. Hur formar vi det som är vårt gemensamma? Hur håller vi samman det som gör oss till ett samhälle?