13/1 2015 av Helene Egnell

Ämnen: al-Qaida, Charlie Hebdo, Daesh, islam, Kyrka, muslimer

”Varför ska vi behöva ta avstånd från terroristerna som angrep Charlie Hebdo? De har ingenting med islam att göra, jag kan inte ta ansvar för deras handlingar!” Så säger många av mina muslimska vänner, efter att först ha uttryckt sin avsky för dådet och sin medkänsla med de drabbade. De förstår inte varför de ska göras ansvariga för vad några galningar som åberopar deras religion gör, och de befarar att alla avståndstaganden bara ska få motsatt effekt och förstärka kopplingen mellan islam och terrorism.
Jag kan verkligen förstå dem. Liksom många andra kristna är jag hjärtligt trött på att ständigt behöva ta avstånd från korstågen och inkvisitionen – men hallå, det var hundratals år sedan, och det bygger på en tolkning av kristen tro som inte är min! Jag häpnar över att folk har bilden att Svenska kyrkan förtrycker kvinnliga präster och homosexuella. Vänta lite – det förekommer faktiskt (så gott som) inget institutionaliserat motstånd mot kvinnliga präster längre, och vi är en av de kyrkor i världen som har den mest progressiva inställningen till hbt-personer. Men nej, de negativa bilderna sitter kvar. Och så kommer det ett uppdrag granskning om tre präster som inte hanterar en själavårdssituation med en homosexuell person på ett optimalt sätt – och så får man sin bild bekräftad igen.
Och träffar man en präst som man uppfattar som klok och sympatisk så är man säker på att hen är undantaget som bekräftar regeln. Har man träffat en präst som varit dum, så krävs det åtminstone tre goda möten innan man kan tänka sig att det var dummingen som var undantaget.
Det verkar ligga i det mänskliga psyket att negativa upplevelser gör större intryck än positiva. Kanske finns det evolutionära fördelar med det – det hjälper oss att känna igen och reagera mot fara?
Nu har ju vi som kristna i Sverige den stora fördelen gentemot muslimerna att de flesta människor här helt naturligt kommer i kontakt med kyrkan, inte minst via dop, vigslar och begravningar. Gör vi ett bra jobb där finns alltså möjligheten att så småningom vända attityder. Dessutom är de som har uttalat negativa attityder till kyrkan jämförelsevis få jämfört med dem som är rädda för islam.
Så därför vill jag säga till mina muslimska vänner: jo, ni måste faktiskt ta avstånd. Ni måste faktiskt förklara att ni inte tycker att man ska döda folk som gör teckningar som man ogillar. Ni måste förklara att er tolkning av er religion är en helt annan än den som Daesh och al-Qaida står för. För annars fattar folk inte det. Jag vet att det är svårt att nå ut, men ni måste göra det. Om och om igen. Därför att de flesta inte vet något om islam, och sällan träffar muslimer, och därför att de negativa bilderna sätter sig. En muslim som tar avstånd är bara undantaget som bekräftar regeln. Därför måste de få höra det från många håll, om och om igen.
När folk gör hemska saker i våra religioners namn, så måste vi förklara att vi inte står bakom det. Inte bara en gång utan många. Det är träligt, men så är det.