5/8 2015 av Helene Egnell

Ämnen: David Thurfjell, klokhet, neofascism, Sverigedemokraterna

Så har då Sverigedemokraterna lyckats igen. Med en spektakulär annonskampanj mot tiggande EU-migranter, vars faktabakgrund de inte kan redovisa, har de än en gång lyckats få utrymme i media. Något som med största sannolikhet kommer att stärka deras opinionssiffror ytterligare.
För ett år sedan trodde jag att om vi genom debatt på sociala medier och aktioner i samband med deras valmöten skulle kunna tydliggöra deras okunnighet, inkompetens och neofascistiska ideologi, så skulle de åka ur riksdagen med en smäll. Så fel jag hade. Vad de än gör – uppenbara lögner, bristande faktaunderlag, brottslighet, en sjukskriven partiledare som fifflar med bidrag – så bara ökar opinionssiffrorna.
Så läste jag i David Thurfjells förträffliga bok Det gudlösa folket om en studie av de psykologiska mekanismerna hos ett antal amerikanska medborgare inför ett presidentval. Den visade att icke blott var folk mer benägna att uppmärksamma misstag och lögner hos motståndarkandidaten än den egna favoriten – utan även att de lögner och misstag deras egen kandidat stod för ledde till ökat stöd och gillande för denne! Man intog ett slags föräldra-attityd, där en mindre lyckad prestation hos barnet skapar en vilja att försvara och stödja barnet. David Thurfjells poäng i boken är att visa på hur dessa mekanismer fungerar i samband med bibelsyn och religionsförståelse – men jag tänkte också att precis detta är det väl som vi ser hos SD:s sympatisörer.
Så inte nog med att SD:s reklamkampanj ger dem uppmärksamhet. När vi goda antirasister kritiserar dem, gör roliga parodier och motaktioner och påpekar de språkliga felen i det engelska budskapet – då ger vi dem ännu mer uppmärksamhet på ett sätt som väcker ”beskyddarinstinkterna” hos SD-sympatisörerna. En del menar t o m att språkfelen var medvetna, för att öka uppmärksamheten i media. De är skickliga, och jag finner det oerhört skrämmande hur de gång på gång får media att dansa efter deras pipa – och att vi när vi kritiserar dem spelar med!
Så vad ska vi göra? Självklart måste vi fortsätta att protestera och argumentera – men samtidigt står det klart att det inte räcker. Sven-Eric Liedman hade en insiktsfull artikel i DN den 30 juni, Oförnuft och känsla https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ofornuft-och-kansla-harskar-i-var-tid/ . I den tydliggjorde han hur SD:s och andra nationalisters argument bygger på känslor och vaga föreställningar snarare än kunskap. Det är viktigt att klargöra. Men sedan tycker jag nog att professorns insikt brister, när han menar att svaret på denna känslomässiga argumentation är mer kunskap – något som ju SD-sympatisörerna visat sig vara fullständigt ointresserade av.
Om SD:s retorik bygger på känslor, så är det förstås för att deras idéer, och stödet för dem, bygger på känslor. Känslor av rädsla och misstro. Jag tror det konkret kan handla om olika sorters rädslor, men att en viktig komponent är rädslan för förändring. Vi lever i en tid som karaktäriseras av snabb förändring på så många plan. Det skapar osäkerhet, rädsla för att inte hänga med, misstänksamhet mot dem som driver på, och tjänar på, förändringen.
Jag menar inte att vi ska sluta sprida fakta och kunskap så mycket vi kan, det handlar inte om att vi också ska bli vaga och emotionella. Men detta är en existentiell fråga, och jag tror att vi måste göra mycket mer för att förstå rädslans mekanismer, förstå vad människor är rädda för, för att kunna nå igenom den mur som rädslan bygger. Det är kanske klokhet snarare än förnuft som kan bemöta känslans retorik.
Och där menar jag att kristen humanism och kristna humanister har en viktig, kanske avgörande roll att spela. Det dubbla kärleksbudet ger oss redskapen som kan hjälpa oss att gå in i oss själva och erkänna våra egna rädslor. ”Det som är botten i mig är botten också i dig” – låt oss fundera över vad som faktiskt irriterar, provocerar, skrämmer oss. Fundera över vart de känslorna skulle kunna föra oss om vi inte bars av en tro som hjälper oss att hantera rädslan och inte tillåter oss att göra skillnad på människor. Fundera över vad som i så fall skulle kunna få oss att tänka om, vad vi skulle behöva höra, hur vi skulle behöva bli bemötta. Fundera över om det möjligen kan ligga något litet smolk av egenrättfärdighet i vår antirasistiska aktivism.
Det är bra att vi som kristna sätter ned foten mot rasism och främlingsfientlighet av alla slag. Men viktigare än kampanjer av olika slag är kanske att vi gör våra kyrkor till gemenskaper dit man får komma med sina rädslor, ge uttryck för dem och mötas av människor som inte omedelbart sätter en etikett på en, utan hör vad som sägs bakom orden och kan bemöta det på ett sätt som minskar rädslan och ökar tilliten. Det kan vara vårt bidrag till att minska grogrunden för den neofascism som nu växer sig allt starkare.