18/10 2015 av Erik Lundgren

Ämnen: Harari, Hopp, Svetlana Aleksijevitj

Paulus one-liner tro, hopp och kärlek är så pregnant att den lätt trivialiseras och t o m blir rubrik på underhållningsprogram i TV. Men budskapet är tydligt, saknas den största komponenten, kärleken förvandlas vi som människor till ett tomt buller. Gäller samma för tro och hopp? Förmodligen menar Paulus det.

Vad är hopp? Jag tänker mig att det är en negativ upplevelse av nuet, något är fel, som jag eller någon kan ändra i framtiden. Den israeliske författaren och historikern Harari hävdar i sin bok Sapiens att politiska visioner, ideologier religiös tro är fantasier, som syftar till att ge människor ett hopp om något bättre än livet just nu, en framtida lycka.
Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte om unga kvinnor som vill till fronten, men inte som signalister utan för att strida och skjuta. Vad fick dem att riskera sina liv för att ta andras? Drömmen om fosterlandet, fritt från ockupanter var deras hopp. De påminner mig om den radikalisering som skapar jihadister med ett hopp om paradiset som är något annat än det frustrerande nuet. Det får mig att tänka på min pappa med en svår reumatism, som låg i många år oförmögen att gå, med ständig andnöd, svåra läkemedelsbiverkningar. Det hopp han hade och sjöng om med sina vänner om var livets mål, att dö och komma hem till sin Gud i en evig glädje utan smärtor. Mitt tonåriga jag både kunde och kunde inte förstå varför han inte ville leva. Jag valde att bli läkare och senare forskare i en naiv förhoppning att göra ett liv som hans värt att leva.

Det finns en annan tredelad one-liner; vägen, sanningen och livet.
Det kan vara värt för tron att reflektera över hur livet och kärleken förutsätter varandra. Det hopp som exkluderar livet utesluter kärleken. Då skräller cymbalen.