11/12 2015 av Erik Lundgren
Medierna fylls under några dagar av reportage om forskare som styrda av sin nyfikenhet gjort upptäckter om grundläggande biologiska fenomen som kunde användas för att minska risken för död i malaria. Svensken Lindahl upptäckte tillsammans med andra hur celler kan reparera tusentals DNA-skador, vilket öppnar nya vägar för behandling av cancer. DNA-reparationsfel kan möjligen också förklara åldrandet.
– Kan det leda till att förlänga livet? Hur gamla skulle vi kunna bli? frågar en nyfiken reporter.
Frågan är lika relevant som nobelpristagarnas nyfikna frågor till materien och biologin. Men torde kräva lite mer eftertanke än vad medieformatet tillåter.
De nya antimalaria-läkemedlen har redan dramatiskt minskat risken för att barn dör. Det kommer sannolikt att förlänga medellivslängden i områden med malaria.
Men att öka livschanserna hos barn har en annan valör än att göra samma sak hos äldre. Om man ökar chansen att bli fem år så ökar också möjligheten att nå vuxen ålder. Vad betyder det om en 73-åring får fem år till? Betyder det att fler får ålderssjukdomar? Tanken att förlänga vårt åldrande med fem år pekar på betydelsen av livskvalitet, om det betyder fem år till av kronisk värk, mental förvirring, ensamhet efter att ha förlorat sitt sociala nätverk.
Vinsten med att påverka åldrandet ligger nog inte i att leva flera år utan snarare att de sista åren får bättre livskvalitet. Nobelpristagarnas upptäckter, kräver de att vi också gör politiska prioriteringar?