10/4 2016 av Sten Högberg
Jag är rädd för
* Att västvärlden underminerar sin riktning mot större rättvisa och demokrati.
”Godnatt Gud. Med kompass går det att navigera i mörker om jag vet var jag står och vilken riktning jag bör ta. Men om jag är rotlös och mållös?”
Citat från twitterkontot @Unprastmalmo kl. 22.45 måndagen den 4 april.
Helen Egnell ställde frågan i förra bloggen – Vad är du rädd för? Jag delar hennes reflektion att vi är rädda för olika saker nu när hoten tycks resa sig i ovanlig mängd och kommer närmare. Jag har i tidigare texter tolkat en del av rädslorna som uttrycks som en rädsla att förlora sina upplevda privilegier: t ex att få röra sig på stan utan att vara rädd; att få tänka och tycka vad man vill utan att utsättas för andras obekväma åsikter; att få behålla den välfärd man vant sig vid så djupt att den upplevs självklar; att få behålla monopolet på att kränka och våldta kvinnor på ett svenskt vis – som Helen Egnell lyfte några tankar kring. Flera av dessa allmänna rädslor går att känna igen sedan länge i vårt samhälle – även innan hoten tycktes komma från invandrare. De flesta av dessa hot har under hela förra seklet varit ständigt närvarande för stora grupper i vårt samhälle. Skillnaden mot dagens förhållande är att det är en medietränad medelklass med helt nya medieresurser som identifierar hot som de inte vant sig vid att känna. Alla som identifierat sig med någon utsatt subgrupp i samhället, språklig minoritet, religiös minoritet, hbtq, någon form av handikapp eller bara kämpat som kvinna för att få uppfattas som jämställd med männen omkring – de har fått uppleva mer eller mindre starka hot från sina landsmän eller representanter för samhällets kulturella elit, som för det mesta anser sig ha tolkningsföreträde.
Jag kan ha fel – men ibland upplever jag mediedebatten som om det är en del av dem som hittills ansett sig ha tolkningsföreträde på alla sociala plan, som känner sig utsatta för konkurrens och väljer att bekämpa hoten genom att hävda de mänskliga rättigheter som man själv inte alltid haft som ledstjärna vid behandlingen av ”socialt underordnades” krav och förväntning.
Det jag är rädd för att processerna kring de växande yttre hoten från vår kulturella och politiska elit, kan komma att försöka ändra vår etiska och moraliska kompass. Ett av argumenten för en sådan analys är att samhället med rasande fart rör oss allt djupare in i ekonomistyrning. Jag hör ibland samhällsbudgeten jämföras med hemmets hushållsbudget – alla vet att man måste rätta mun efter matsäcken bl a. Många av oss vet att etiska och moraliska principer som FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna kostar mycket pengar att hålla sig till. Samtidigt ser vi att samhällets ekonomiska och politiska ledarskikt håller sig med helt egna ekonomiska privilegier, som otvetydigt påverkar ekonomiska beslut på hög nivå även om de själva påstår motsatsen. Vi vet också att värderingsmönster som tillämpas bakom stängda dörrar alltid sipprar ut under dörrspringan och rinner nerför trapporna till lägre regioner. Ekonomiska högskolor lär ut girighet som en ekonomisk drivkraft. Management-utbildningar tränar ledare bl a i att söndra och härska, omorganisera för att bryta oönskade samarbetsmönster och subkulturer i företag och organisationer för att öka vinster eller spara kostnader. Marknaden ses som trendsättare även när det gäller sociala värderingar.
Vilken etisk kompass följer vi i samhället när religionens värdeproduktion avvisas med hänvisning till okunniga uttalanden om ”religionen som alla krigs moder” eller att ”Religionsfriheten måste begränsas”. Jag är helt klar över att vår kristna tradition har producerat värdemönster som inte hör hemma inom kristen humanism. Värden som mer hör samman med politisk nationalism och hederskulturer som använder sig av religiösa urkunder för att driva sina avarter. Men det ingår i våra demokratiska ideal att både möta och bemöta alla avarter bland värdegrunder utan rädsla oavsett hotbild.